#738

Liten utanpå. Två säten bort med ögon som inte längre finns. Fastklistrad med noll energi utåt. Tankar i en hastighet som inte är verklig. Tvåhundra kilometer i timmen runt och runt och om igen. Jag går sönder och du är alldeles för ung. Alldeles för ung.


#737

Byter sida av vägen på ben som inte längre bär. Allt i mig som är människa slutar att fungera. Det är så mycket jag hade velat berätta nu när jag är någon annan eller bara lite mer jag. En aning kortare i hår och några fler centimeter i längd. Förhoppningsvis en gnutta klokare också. Svettas med varma händer och allt som varit blir igen. Undrar om jag finns eller om jag ser i syne. Ord fastnar på tungan och allt som skulle bli sagt blir till något kladdigt. Ihop slängt och oviktigt. Meningar klumpar ihop sig och jag uppfattar inte längre vad jag nyss sagt. Tankar och känslor som strider mot varandra och allt går i ett. Så när nyckeln tryckts in i nyckelhålet och jag börjat samla mig en stund därefter så sitter jag nu här. Här som i med fingrar knappandes på tangenter som bildar någon slags verklighet. Något viktigt. Från hjärtat och allt vad jag är.


#736

Jag fastnar ibland. Förundras över att jag får leva mitt i allt det här. Mitt i allt liv. Det enkla och det svåra. Gått miste och förlorat upprepande gånger. Vunnit kanske ännu mer. Vaknar och ser med skarpare ögon. Till varje soluppgång. Solnedgång. Fågelkvitter. Du i sommarsol och i vinterkallt. Havet. Allting börjar och slutar där oavsett hur eller när.


#735

Människor som går till och från. Ut och in för att famla runt bland andra människor. Passerar med huvudet neråt och låser dörren om sig. Fokuserad. Kommit ner på jorden eller är påväg upp där solen alltid skiner. En del som är rädda. Skakar av oro och letar efter närmsta nödutgång. Andra mer harmoniska. Lärt sig. Lugnar sig. Jag är sällan i nuet. Kanske nästan aldrig förutom här. Tusen meter upp i luften med alla mina solstrålar bredvid och närmare än såhär kommer jag inte. För nu åtminstone tills den dagen kommer och vi ses igen. Så jag tänker att jag får nöja mig här. Och undrar om det är därför jag längtar så förbannat. Längtar bort eller bara högre upp. Till er. Mer nu. Såhär års. Mest idag. 

Grattis på födelsedagen mormor. Fortsätt komma hit så som du gör. När du har vägarna förbi. Vi behöver dig omkring oss tills den dagen kommer och vi ses igen ❤️


#734

Jag tröttnar. Tröttnar på allt som återkommer. Om och om igen i samma rondell. Behöver ta mig ur för att köra in i ny. Tre varv runt och närmsta avfart ut. Trångt i instängt rum blandat med trygghet och svårt att andas. Kvavt. Trivs. Dras mellan verklighet och dröm. Stannar bilen och kliver ut. Andas tre djupa andetag i takt med solnedgången och ny energi lagras.


#733

Vi utelämnar ord. Ord som i för dig främmande och för mig alldeles bredvid. Kladdar ner otydliga meningar och knycklar ihop igen för att kasta i papperskorgen. Inget hamnar längre rätt. Sitter längst fram på samma plats som då och ser som i stunden känns som hela världen svepa förbi i all hast. Gråter en skvätt efter något som får magen att krampa medan solen sakta försvinner neråt. Bort och kvar flyger fåglar i något rosa och bara finns till.


#732

Dagar av sjukdom och jag går in i svart. Rastlöshet som spritter i kroppen med ben som har för mycket energi. Kropp som vägrar vara stilla. Vill gör allt som ögon ser. Springa mil efter mil, möblera om, skriva i timmar, vara kreativ och ta in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag vill för mycket och då mest hela tiden. Trivs på ett annat plan som jag aldrig trivts förut men inte tillräckligt mycket för att längta till annat. Inte annat som i annan utan annat som är vi någon annanstans.


#731

Jag vinglar fortfarande ibland. Ramlar omkull och hamnar någonstans på golvet. Du får mig att känna och tänka tankar vi inte har tid att tänka. Grått. Behöver solljus efter regn. Röd gul grön blå. Liten som i ny till livet frågade vilken färg som kommer härnäst. Vilken färg som kommer efter blå i regnbågen. Jag visste inte. Nu vet jag. Du får mig att se färg i något som alltid är mörkt. Där solljus inte hittar in. Närmare nu än då men fortfarande för långt ifrån för att vidröras. Jag tar mig upp från golvet och sätter mig till rätta igen. Skjuter in stolen och möts av sol utanför. Jag drar igen gardinerna och låser dörren av tankar som tar för mycket plats. Tankar jag varken har tid eller ens vill tänka.


#730

Hur vi möter människor lika fort som vi förlorar och om igen. En del stannar hela livet och en del inte ens ett uns av tid. Hur vi glömmer och följer tiden likt följa John. Ibland. Kanske aldrig. Jag är fortfarande här och du alltid nära i hjärtat.


#729

Tack. Från hjärtat och allt vad jag är. För att du aldrig lämnat och alltid stått bredvid varje gång jag famlat runt och tappat bort mig själv. Du som i den stadigaste pelaren. Burit upp hela huset och allt därtill. Grattis på vår dag. 


#728

Tillbaka här igen som varit hemma till och från som nu blivit hemma igen. Från halvt till lite mer helt med dig bredvid och jag tar dig i handen och går ner till havet. Låter askan av det som varit sippra ur och ser mig veva bort i vinden. Här vilar något som varit och nytt liv föds.


#727

Nu börjar nya äventyr.

#726

Andra dagen på nytt år. Mitt slutade med feber och en långdragen förkylning och kanske det allra viktigaste - med honom bredvid. Likt de fyra tidigare åren. Slutat och börjat och om igen. Jag tappade bort mig själv under året som varit eller kanske bara hittade mig själv lite mer än sist. Jag har vevat runt i tankar som skrikit annat än vad hjärtat gång på gång försökt säga. Stängt igen. Lämnat igen. Gått rakryggad ur i sekunder samtidigt som taket sakta krymptes och jag inte längre kunde stå upprätt. 

2017 har varit en berg och dalbana av känslor. Och jag har lärt mig att lycka inte är en grundläggande känsla som man kan vara i hela tiden trots att jag flera gånger under året varit lycklig. Den har kommit och gått. Liksom sorgen. Gått sönder för att bli ihoplimmade igen. Svart eller vitt. Allt eller inget. Jag fungerar nog så. På gott och på ont. Jag ser framemot ett nytt år. Lite mer den här gången. Jag vill hitta mig själv ytterligare. Hitta mig själv med dig bredvid. Vara med dig nu och varje år framöver. Jag har så mycket fint i tanken. Framför mig. Allt som jag vill göra. Det spritter i benen och jag har varit här alldeles för länge. Stilla. Snart ut på nya äventyr. Du är så förbannat välkommen, 2018.


#725

Och varje gång vi gått skilda vägar så har våra vägar korsats igen. Runt runt i samma rondell och ut i samma avfart. Lite blind och skakig utav tankar som spökat. Mest jag. Kanske bara men aldrig lämnat helt. Kvar någonstans ståendes med ena foten och andra hängandes utanför. Osäker. Ostadig och svårt att stå rakryggad. Inte alltid men ibland. Lagt över något som inte finns på dig eller kanske på mig. Blundat och lämnat innan du lämnat mig. Alltid ett steg före i tanken. Nu är vi återigen oss. Fortfarande lite skakig men med båda fötterna innanför. Livrädd men mer säker än på själva livet. Säker på mig. På oss tillsammans. Älskar dig alltid.


#724

Snart ett till år som gått. Ett år som förvirrad. Ledsen. Stressad. Glad. Nyfiken. Vilsen fast alltid kär. I dig. I oss tillsammans. Jag är nog ännu inte där jag vill vara. Varken i mig själv eller i allt det andra vi kallar liv. Vinglar fortfarande men alltid med båda fötterna i marken. Tänker bak och fram. Fortfarande minst här. En månad för tidigt för löften. Löften som jag annars varken orkar hålla eller från början ens ge. Detta året och alla andra år framöver vill jag leva. Behöva mig själv och allt vad jag är. Vara kapten på min egna båt och inte låta någon annan ta över ratten. Vi seglar bredvid varandra. Ibland på samma med två händer som blir till en. Jag behöver er också.