#748

Det har varit ett fint år. Kanske ett utav dem bättre. Jag har gråtit tårar i uppförsbacke men skrattat desto mer i nedförsbacke. Vi blev återigen vi i slutet av förra året och jag tror det här året har varit avgörande. Vår sista chans. Eller kanske mer min.  Jag likt ett knarrande golv. Trasig. Inte ännu hel. Kanske pågrund av det som tidigare varit. Eller bara den jag är. Svårt att släppa in för nära och lämnar innan den andra lämnar mig. Jag vet inte och det spelar nog inte jättestor roll.  För någonstans under året som gått så slutade golvet knarra. Jag lagades. Från trasig till lite mer hel och vi hittade vilka plankor att gå på. Från hjärtat: tack. 
Nu börjar nya äventyr ❤️


#747

Jag fastnar i tanken. Och när jag kommit in så stängs dörren bakom mig och jag kommer inte längre ut. Iakttar. Lyssnar. Känner. Magen värker och du återkommer. Jag tog. Tog så förbannat och gav inte ens hälften tillbaka. Se mig. Hör mig. Klamrade mig fast likt en blodigel och du lät mig hänga kvar. Du gav. Gav mig alla mina verktyg som fortfarande ligger kvar någonstans under allt bråte. Lite rostiga. Kantstötta men fortfarande användbara när det behövs. Mer sällan nu mer. Tanken jagar mig hit. Hit till lugn. Flyr. Tystnad. Dörren öppnas och jag lika snabbt ut. Slut. Tills allt börjar om igen.

#746

Mitt hjärta både brast och lagdes flera gånger om ikväll. Skratt som övergick i vemod och vemod som övergick i skratt. Känner mig tom och full samtidigt. Fylld med tusen nya tankar och känslor som får magen att vrida sig både två och tre varv. Här kommer alla känslorna på en samma gång som Gessle sjunger. 

Tack Mia för att du vågar sätta ord på det som ingen annan ännu vågat. Och för en fantastiskt fin kväll.


#745

Jag klarar mig inte utan löpningen. På fullaste allvar. Det blir lågt i tak och huvudet slår i varenda bjälke i hela huset. Från en terapi till en annan och här får jag flyga fritt. Tar av mig ryggsäcken och allt dens innehåll och kastar mig ut från bergskanten. 1. 2. 3 flyger. Det hela handlar väl egentligen om att finna någon slags balans. Väga jämnt. Inte flyga för högt så jag tappar mitt synfält och inte för lågt så vingarna skrapar i marken. Från helt jävla ojämn till någonstans emellan och ingenting ska någonsin bli fult och fel igen.

#744

Dåtid. Han krampar sig fast hårdare och jag försvinner lite mer för varje gång. Han skriker något och jag ramlar omkull. Avsvimmad och jag hör hur han träder fram. Tar plats och jag kan inget göra. Iakttar från avstånd. Fint blir fult. Kramar blir slag. En blir två och två blir en annan. Och ni kastar bensin likt förbannelse i samma takt som han växer ytterligare. Lite mer. Lite till. 

Nutid. Jag träder fram och han försvinner lite mer för varje gång. Jag skriker något och han ramlar omkull. Fult blir fint. Slag blir kramar. En blir två och två blir till enbart jag. Och ni kastar vatten likt förbannelse i samma takt som han krymper ytterligare. Lite mer. Lite till.


#743

Magen värker och huvudet känns tungt. Och för första gången på länge så skäms jag inte längre över att vara människa. Så många gånger jag hukat mig. Ifrågasatt mänskligheten. Kollat ner i marken i rädsla för att möta mig. Dig. Oss. Och i tidningen läser jag: "Största sökinsatsen någonsin" och hoppet om mänskligheten kvarstår. Över 3000 människor som letat. Dag ut och dag in i hopp om ett lyckligt slut. Tre dagar senare kom beskedet och hoppet som vi gått och burit på gick hål på likt en nål genom en ballong. Pang och vi föll ner i sorg. Berörda. Förtvivlade. Tomma. 

Och i höstmörkret samlas människor i ett ljushav för att skänka en tanke. För att hedra. Och ljusen vi tänt kommer för alltid att lysa upp Falkenberg. Och resten utav Sverige. 

Vila i frid Dante 💛


#742

Snurrat ut och in omkring i sommarvärme och vinterkallt. I solstrålar och regnskurar. För att vila. För att fly. Och när ingen såg på så lät jag benen flyga fritt. En meter blev till två som blev till tre. Samma väg som alla andra dagar innan den här. Flera år har passerat och det som skulle vara slutet blev ett nytt början. Fortfarande här och tre meter blir till fyra som blir till fem. Tar sats. Flyger och hela världen ser på.

#741

Jag fyller dagarna med det som är rutin. Det som är nutid och tankarna snurrar iväg i framtid. Ikväll står Island högst upp på listan. Imorgon något annat. Inte ens jag vet. Jag längtar bara någon annanstans där minneskortet på kameran blir för fullt och kaffet för kallt. Vet inte när. Vet bara snart.

#740

Ett två och tre varv runt i samma rondell och så om igen. Tills bilisterna slänger sig på tutorna. Högt och okontrollerat. Och jag vevar på varv efter varv och hittar inte vägen ut. Höger eller vänster. Andra eller tredje avfarten ut. Chansar och hamnar på helt fel väg. Försöker mig på någon form av u-sväng och kör tillbaka. Och så fortsätter jag. Mitt i något som varken är ut eller in. Fint eller fult. Stör mig på allt som är i takt och jag snurrar runt i samma otakt.

#739

Jag har varit borta ett tag. Borta men fortfarande här. Kladdat ner på annat håll. Lättillgängligt. Nära till hands. Jag är fortfarande jag och längtar som vanligt till något jag fortfarande inte vet. Mycket har hänt men samtidigt ingenting alls. Orden fastnar på tungen halvvägs ute och tankar förblir allt oftare just tankar. Kanske har jag blivit bättre med ord. Jag vet inte. Går in i augusti och värmen är fortfarande här. Över trettio grader med solstrålar sedan i maj. Gömt mig inomhus mesta delen av tiden. Hemma och på jobbet. Ni suktar efter det som äntligen är och jag efter allt annat. Allt är som vanligt.

#738

Liten utanpå. Två säten bort med ögon som inte längre finns. Fastklistrad med noll energi utåt. Tankar i en hastighet som inte är verklig. Tvåhundra kilometer i timmen runt och runt och om igen. Jag går sönder och du är alldeles för ung. Alldeles för ung.


#737

Byter sida av vägen på ben som inte längre bär. Allt i mig som är människa slutar att fungera. Det är så mycket jag hade velat berätta nu när jag är någon annan eller bara lite mer jag. En aning kortare i hår och några fler centimeter i längd. Förhoppningsvis en gnutta klokare också. Svettas med varma händer och allt som varit blir igen. Undrar om jag finns eller om jag ser i syne. Ord fastnar på tungan och allt som skulle bli sagt blir till något kladdigt. Ihop slängt och oviktigt. Meningar klumpar ihop sig och jag uppfattar inte längre vad jag nyss sagt. Tankar och känslor som strider mot varandra och allt går i ett. Så när nyckeln tryckts in i nyckelhålet och jag börjat samla mig en stund därefter så sitter jag nu här. Här som i med fingrar knappandes på tangenter som bildar någon slags verklighet. Något viktigt. Från hjärtat och allt vad jag är.


#736

Jag fastnar ibland. Förundras över att jag får leva mitt i allt det här. Mitt i allt liv. Det enkla och det svåra. Gått miste och förlorat upprepande gånger. Vunnit kanske ännu mer. Vaknar och ser med skarpare ögon. Till varje soluppgång. Solnedgång. Fågelkvitter. Du i sommarsol och i vinterkallt. Havet. Allting börjar och slutar där oavsett hur eller när.


#735

Människor som går till och från. Ut och in för att famla runt bland andra människor. Passerar med huvudet neråt och låser dörren om sig. Fokuserad. Kommit ner på jorden eller är påväg upp där solen alltid skiner. En del som är rädda. Skakar av oro och letar efter närmsta nödutgång. Andra mer harmoniska. Lärt sig. Lugnar sig. Jag är sällan i nuet. Kanske nästan aldrig förutom här. Tusen meter upp i luften med alla mina solstrålar bredvid och närmare än såhär kommer jag inte. För nu åtminstone tills den dagen kommer och vi ses igen. Så jag tänker att jag får nöja mig här. Och undrar om det är därför jag längtar så förbannat. Längtar bort eller bara högre upp. Till er. Mer nu. Såhär års. Mest idag. 

Grattis på födelsedagen mormor. Fortsätt komma hit så som du gör. När du har vägarna förbi. Vi behöver dig omkring oss tills den dagen kommer och vi ses igen ❤️


#734

Jag tröttnar. Tröttnar på allt som återkommer. Om och om igen i samma rondell. Behöver ta mig ur för att köra in i ny. Tre varv runt och närmsta avfart ut. Trångt i instängt rum blandat med trygghet och svårt att andas. Kvavt. Trivs. Dras mellan verklighet och dröm. Stannar bilen och kliver ut. Andas tre djupa andetag i takt med solnedgången och ny energi lagras.