#41

Sjukhuskontroller, behandling, dagvård, slutenvård, näringsdrycker, träning, tvång, vägning, ångest, lyckorus, framsteg, lärdomar, gotland, vänskap, frihet, tårar, samtal, bråk, remisser, prover, lögner, kärlek, närhet, bakslag, viktuppgång, matträning, ansvar, saknad, 17 år. 

Jag finner inga rättvisa ord att beskriva detta år som varit. Jag väljer därför att lämna utan några större förklaringar och välkomnar istället det nya året med en vilja större än någonsin.
Det är min tur nu. 

#40


 
Äter en favoritgröt ur min nya julklappsfavorit, mon amie. Nöjd, nöjd, nöjd!

#39

Det finns en fara i att aldrig hitta vägen och det finns något vackert med att vandra den ändå.

#38

Annandag jul och mellandagsrea.



Eftermiddagen spenderas nere i Halmstad och in och ut i en massa affärer. Mellandagsrean har börjat och gatorna var fyllda med folk. 
En vinröd jacka, två par leggings samt en mysig kofta fick följa med mig hem som min fina mamma snällt stod för. Hon är allt bra hon. 


Avslutade dagen med en fika inne på espresso house. Vanligt svart kaffe är jag inte alls förtjust i utan tycker mest att det smakar alldeles för beskt. Men en vaniljlatte däremot! Himla gott. 
 

#37

Bilar passerade förbi en efter en och det var tyst, så tyst. Vi sa inte ett ord till varandra på hela vägen ner tills vi väl var framme och alla de känslor jag tryckt undan kom ifatt. 
- Gå. Bara gå härifrån. 
Jag såg mamma lika fylld med både skam och tårar som jag, klev in i bilen och körde sin väg igen. Gatlamporna hade slutat fungera och det var tomt.

Jag var sexton år och lämnades ensam på juldagen. 
 
Idag ett år senare. Idag somnar jag bredvid de människor som ligger mig varmast om hjärtat. Idag är det inte bara ångest som trycker igenom i hela kroppen. Jag behöver inte vara orolig för att jag ska bli lämnad och att jag ska behöva vakna upp ensam och där veta att här ska jag stanna i tre månader till. Jag är inte längre sexton år och jag är inte längre lika sjuk som jag då var. 
 
Idag ett år senare. Allt har förändras medan allt fortfarande är sig likt. 

#36

Hur rädd är man när man är som räddast? 
Hur ledsen är man när man är som ledsnast? 
Hur ensam är man när man känner sig som mest ensam? Trots alla de människor runt omkring.

Hur många tårar kan man gråta innan de tar slut?
Hur många gånger kan ett hjärta brista innan det går sönder och faller i bitar?
Hur många gånger kan man falla, för att sedan orka resa sig upp igen innan all kraft tar slut?



#35

 
Igår hade vi en mysig dag på Ikea. Jag, pappa och min syster. 

#34

Jag måste ändra på historien, jag måste skriva om de där sista orden.

#33

Det är komplicerat och jag finner inte den rätta anledningen till att just nu förklara. Jag finner inte de rätta orden som ska kunna ge en rak och ärlig förklaring. Jag sparar plats till något annat och låter det eka tomt ett tag.
Det gör ont, alla dessa tårar och jag längtar bort till något annat än det här.


#32

Det kommer fortfarande dagar då jag tycks se dig i den folkmassa som går förbi.
Hade du känt igen mig? Hade du klappat mig på axeln eller hade du kritiserat mig? Hade du varit stolt?
Jag vet inte hur jag där och då skulle reagera om vi idag bland folkmassan öga mot öga hade mött varandra. Hade jag av rädsla vänt mig om lika fort igen och gått min väg? Eller hade jag stannat upp, glädjas över stunden och visat dig all min tacksamhet? 

Denna fruktansvärda saknad tar död på mig. Måste samla mig, låta det som varit passera och gå vidare. Jag finner ingen mening med att sörja det som varit, det som jag idag inte längre kan göra något åt. 

Du är och kommer alltid att vara viktig för mig. Jag hoppas att du är stolt var du än är och att jag en dag springer på dig friskare och friare än någonsin. Där och då ska jag berätta, där och då ska jag glädjas över stunden och där och då ska jag visa dig all min tacksamhet. För du är värd det.

#31

Det är med handen på hjärtat som jag idag med glädje säger att det här och nu är bättre än vad jag någonsin vågat tro på. 

#30


Andra advent.
Så kom äntligen årets första snö men som försvann lika fort igen. 

#29

En väldans bra lördag och jag känner ett svagt lyckorus.

Idag så har jag strosat runt i staden med mina fina syskon, sätt årets första snöfall lägga sig som ett tunt täcke ute på vägarna, gått in och ut i massvis med affärer och letat julklappar, ätit en himla god sopplunch med nybakad fralla, fått till ett skönt träningspass och bara varit sådär glad och haft en härlig julkänsla i hela kroppen. 

 
Dagar som dessa är värda att komma ihåg och jag tar vara på varenda liten minut. 

#28

 
En ledig fredag med en massa julbak. Nu saknas bara den efterlängtade snön sedan är det jul på riktigt.

Ikväll ska jag mysa i soffan med en massa nybakade lussekatter, för att jag kan men också för att jag vill. Det är viktigt.

För mig handlar julen om att umgås med människor som jag bryr mig om och som står mig varmt om hjärtat. Den handlar om gemenskap, att dela glädje och skratt. Den handlar också om att få må bra och bara vara för en stund. Att ta en fika med en vän, se snön lägga sig som ett mjukt täcke ute på vägarna, vakna tidigt en decembermorgon och njuta av en god frukost framför julkalendern, vira om sig i filtar med en stor kopp varmchoklad och äta massor med julclementiner och nybakade pepparkakor. 

Jag ser framemot alla dessa juldagar som väntar. Jag ser framemot att få må bra.


#27

Ibland förtvinar motivationen och man vill mest av allt bara ge upp. De dagar då ingenting längre spelar någon större roll, de dagar då man inte orkar mycket mer. Det är då man måste kämpa ytterligare lite extra och det är då man måste ta mod till sig och våga be om hjälp. 

Hela min sjukdom har varit en jäkla berg och dalbana. Upp, ner, upp och så ner igen. I den vevan höll det i sig så länge jag kan minnas och kommer ihåg. Gick jag upp ena veckan så gick det likt förbaskat ner nästa. 
Idag tär det något så fruktansvärt mycket på mig. Tanken av att jag lät det gå så långt och ta en sådan oehört lång tid. 

 
Där och då så fann jag aldrig den motivation som skulle hjälpa mig upp på rätt väg igen. Jag vågade aldrig lägga över hela ansvaret och lita på alla dem som idag betyder mer än allt annat. Jag var fast. Fast i denna hemska sjukdom med alla dessa eländiga tankar. Ingenting hjälpte. Åtminstone inte då, när jag hade behövt den som mest. 

Jag blir så ledsen när jag idag fastnar i det förflutna och tänker tillbaka. Jag kan inte förstå hur jag orkade med att ha det sådär och så länge. Att jag där och då inte gjorde något åt det. Varför gav jag aldrig det en chans? Varför litade jag inte? Varför var jag inte stark nog att våga? Alla dessa frågor som jag inte finner något vettigt svar till. 

Min motivation kommer och går än idag. Skillnaden nu är att jag kommit till den instinkt att jag inte längre vill ha det såhär. Inga dubbla känslor. Jag är mer öppen, jag vågar lita och jag vågar ge det en ärlig chans. Och det tackar jag mig själv för.

Jag tror på att det enbart kan bli bättre och det ska jag bevisa.


#26

Första advent, som jag längtat. 

Idag bjöds det på julfika hos min syster med nybakade lussekatter, pepparkakor och julclementiner. Den första tanke som då slog mig var hur jag på bästa sätt skulle kunna formulera mig för att försöka komma undan, hitta en flyttväg och stanna hemma.
Inte långt därefter sa mitt förnuftiga jag ifrån och jag glädjades istället över hur gott det är med lussekatter och dess goda doft som kan indentifieras från flera meters avstånd. 

Ett - noll till mig och fler väntar.