#25

Förlåt för alla de gånger jag har skrikit och slagit dig pågrund av den ångest jag haft, förlåt för varje gång du har behövt se mig orkeslös, svag och kraftlös. Och förlåt för att jag har dragit med dig på denna fruktansvärda väg, den väg med både ned och uppgångar som jag vandrat på så länge nu. Det är inte rättvist. Du ska inte behöva gå igenom allt det här pågrund av att jag gjort fel, pågrund av mina misstag och mina snedsteg.
Jag är så ledsen att jag gjort såhär mot dig och jag önskar inget annat än att jag kunnat ge tillbaka dessa hemska år som vi båda har kämpat oss igenom. Du är värd så mycket, mycket mer och jag skulle ge dig hela världen om jag så bara kunde. Fina mamma, du är det bästa jag har.

17/6-2012

#24

Jag hade slutat att prata, jag var så van att stänga av. 
Du frågade vem som förstört mig men jag gav dig inget svar. 

Jag har skrivit mina regler, ingen fick ändra på dem.
Jag tog första bästa vägen ut men någon bad mig tänka om. 
Det kanske kommer kännas, det rår jag inte för. 
Jag skulle inte ens vara hälften utan allt det som du gör. 



#23

Jag vill säga att det enbart är min röst som gör sig hörd.
Jag vill säga att det inte längre finns två delar, två sidor, två viljor.
Jag vill säga att jag lyssnar på mig själv och bestämmer min egen väg.
Jag vill säga att jag har kontroll på mina tankar och kan hantera det.
Jag vill säga att allt det eländiga har passerat.
Jag vill säga att jag fri.

Det kan jag inte. Åtminstone inte idag, i skrivande stund. 
Men snart. Snart så. Och jag kan knappt vänta.


#22

Jag vaknade tidigt nästa morgon och svepte in mig i filtar för att undvika vinterns kalla kyla utanför dörren. Jag gick ner, satte mig framför brasan och iakttog elden och dess förändring med en stor kopp te i handen.
Resten av förmiddagen gick åt till att packa ihop de sista sakerna medan jag försökte göra min närvaro så osynlig som möjligt. 

Mörkret kom allt närmare och snön hade lagt sig som ett mjukt täcke ute på vägarna. 
Bilar passerade förbi en efter en och det var tyst, så tyst. Vi sa inte ett ord till varandra på hela vägen ner tills vi väl var framme och alla de känslor jag tryckt undan kom ifatt. 
- Gå. Bara gå härifrån. 
Jag såg mamma lika fylld med både skam och tårar som jag, klev in i bilen och körde sin väg igen. Gatlamporna hade slutat fungera och det var tomt.

Jag var sexton år och lämnades ensam på juldagen. 

#21

Det här är min historia.

Husen var prydda med både ljusstakar och adventsstjärnor. Stadens alla gator var fyllda och stressen efter de sista julklapparna var detsamma som alla andra år. 
På radion spelades ''Jul, jul, strålande jul'' medan vi hade fullt sjå med att baka lussebullar och pepparkakor. 
Mitt i all jullycka och mitt i all denna förväntan så satt jag på en obehaglig känsla och med en vetskap om att jag skulle behöva åka tillbaka redan dagen därpå. 

Det var mörkt ute och vi satt i bilen på väg till mormor. Där, hos henne med släkten har vi varit varje julafton så länge jag kan minnas. 
Kalle Anka, julmat, trygghet, glädje, jultomten, skratt och julklappsutdelning. Likadant vartenda år.
Doften av julmat kunde indentifieras på flera meters avstånd och hela köket luktade mormors köttbullar. Där och då så mådde jag bra.

#20

Ibland kan jag komma på mig själv med att blicka tillbaka till de plågsamma stunder som varit.
För att påminna mig själv om att jag aldrig vill dit igen och för att glädjas över hur långt jag idag har kommit. 

#19

Det var inte många som längre vågade hoppas. Som då och där vågade tro på min förmåga att en dag ta mig ur detta elände. 
Jag kommer aldrig kunna påverka det som hänt.
Jag kommer aldrig kunna ge tillbaka allt det jag då tog.
Jag kommer aldrig kunna be om ursäkt för alla lögner. Allt svek.
Och jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för allt det jag förstört under så lång tid.

Jag är inte stolt över min historia. Långt därifrån.
Jag finner heller ingen styrka i det som hänt. Bara svaghet.
Men jag trodde aldrig att jag skulle finna det mod som krävs för att ta mig hit där jag står idag.
Jag trodde inte det var möjligt, det var inte rimligt. Det fanns inte på kartan. Varken min eller eran.

Här står jag idag. Med ett leende som lyser igenom och med människor runt omkring som känner en oerhört lättnad, en oerhört glädje. För mig. För min skull. Och jag är tacksam. Så tacksam. 




#18

Jag lever alldeles för mycket i det förflutna. Lever i det som har varit och låter dagar passera utan att ta vara på de och göra de mer betydelsefulla. Och det är synd. Man missar så mycket mer än vad man annars behövt göra. Jag vill leva idag. Leva i nutid och ta vara på allt fint här i världen och inte längre gräva ner mig i det som varit. Gjort är gjort. 

De minnen jag skapat kommer alltid att finnas kvar. Bra som dåliga. Det är inget jag ångrar. 
Det kom alltid något bra i samband med allt det jobbiga. Om det så bara var något litet. En kram, en betydelse full mening, en lärdom, en öppen famn eller bara ett enkelt leende. 

Jag har mycket att vara tacksam över de åren som gått. Alldeles för mycket. Och jag vet inte riktigt hur jag någonsin ska kunna gottgöra allt det.
All hjälp jag fått - från alla möjliga fantastiskt fina människor, alla de som har funnits där vid min sida - som aldrig gett upp hoppet, vänner - nya som gamla, min underbara familj - som krigat tillsammans med mig och så mycket, mycket mer.
Jag är evigt tacksam.

Det är dags att släppa taget. Låta det som varit passera. Börja om. Skapa nya minnen och öppna upp för framtiden.
Men det betyder inte att jag glömt, att jag lämnar för gott. För det kommer alltid att vara en del av mig. En del av den jag är och en del av den person jag genom åren kommer att formas till. Bara inte lika stor.

Nu vänder jag sida och välkomnar ett nytt kapitel med nya motgångar, nya minnen och med mer lärdomar. Det är dags nu.



#17

Där satt vi båda två. Jag och hon som jag tycker om något så förbaskat mycket. Hon som räddat mig så många gånger. Hon, min egen mamma.
- Minns du den dagen? Sa hon och avbröt mitt i samtalet vi hade.
Jag ville svara annorlunda än vad jag då, just i stunden gjorde. Det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka på hur det har varit och vad jag kunnat göra för att förhindra den fruktansvärda smärta som vi båda kände. Den skam som vi båda bar på. 
- Jag minns, svarade jag. Jag minns. 


#16

Vet du? 
Du är inte ensam. 

#15

Det handlar om att fortsätta kämpa och våga tro på att det blir bättre.
Det handlar om att be om hjälp och därmed kunna ta emot den.
Det handlar om att släppa taget och förändra det som så länge varit verklighet. 
Det handlar om att kunna lägga över ansvaret och därmed våga lita.
Det handlar om att ta vara på varje framsteg och se det som något bra.
Det handlar om att vara både envis, modig och starkare än vad du någonsin tidigare behövt vara.
Och det handlar om att aldrig, aldrig någonsin ge upp.