#14

För ett år sedan så trodde jag att allihop var emot. De förstod inte. Varför lyssnade dem inte på mig?
Jag visste. Jag förstod.
Idag är det jag som ber om ursäkt. Jag förstod inte. Varför lyssnade jag inte på dem?
De visste. De förstod.

Jag vill därför nu be om förlåtelse till er som ständigt funnits där vid min sida men som jag någonstans på vägen omedvetet tryckt bort. Jag vill be om förlåtelse för den person jag varit och till alla er som har fått tagit emot både slag och snedsteg. Min smärta. Jag vill be om förlåtelse för att jag gått och grävt ner mig i detta, låtit det ta en sådan fruktansvärd tid. Av både mitt och av erat liv. Och jag vill även passa på att be om förlåtelse för allt annat som kommit omkring. Jag kan så mycket bättre än såhär. Det ska jag nu bevisa för er. 

#13

En dag kommer jag att ta denna kamp, lämna det som varit och fokusera på det som komma skall. 
Ingen känsla kan laga det som redan gått sönder, men kanske kan detta fixa en liten del av det som fortfarande finns kvar. 

#12

Jag kan fortfarande känna och jag kan fortfarande se.
Det gör ont och det tar allt för mycket plats. 

Jag vill radera, ta bort allt obehag.
Vart jag än är, vart jag än befinner mig så påminns jag om det som en gång varit. 

Jag önskar jag hade berättat tidigare, inte låtit det gå så långt.
Att någon hade förstått. Sagt stopp. 

Men det kommer alltid att finns där.
Det kommer alltid att göra sig påmind och det kommer alltid att vara en del av mig.


#11

Jag drömde något jag hoppades jag hade lagt bakom mig. En saknad av någon som jag inte längre vill ha något att göra med. Inte utav hat eller ilska, utan av något långt därifrån. Tvärtemot. Utav kärlek. För att göra det som är bäst för mig. 
Hon är den mest varmhjärtade människa jag mött och jag kommer alltid vara henne evigt tacksam.
Men den plågsamma tanke av att det bara var i en scen i min teaterföreställning som hon fanns med, gör att jag nu är sårbar av att se henne igen. Därför väljer jag att avstå, för min egen skull. För mitt eget bästa. 

#10

Idag är en sådan dag då jag känner en otrolig glädje. Sådana dagar kommer allt oftare nu för tiden och det är jag mer än tacksam för. Det känns som att detta kan vara en början på något nytt, en början på ett nytt kapitel, ett steg i rätt riktning. 
Jag ska en dag gå stark och med huvudet högt ur detta elände och därefter fortsätta mot ljusare vägar, mot en ljusare framtid. För dit ska jag. 



#9

Det var som en outhärdlig kamp. En kamp mot ingen annan än mot mig själv och min kropp.
Jag utförde ett krig och min fiende var jag. 
Då kunde jag inte skilja på vem det var som hade övertag. Jag eller han. Vi var ett. Oslagbara. Starkare än någonsin. 
Jag låg under många gånger och förlorade därmed allt för ofta.
Jag ljög för mig själv och för så gott som alla jag brydde mig om. 


#8

Att varje kväll behöva oroa sig inför morgondagen. Att varje kväll noggrant tänka igenom om och om igen hur jag på enklaste sätt ska ta mig igenom frukosten, kompensera eller vägra? Att varje kväll somna med tårar och med tankar som var nära på att döda.

Nu två år senare, mycket friskare och klokare så förstår jag inte hur jag orkade ha det sådär. Jag förstår inte att jag då kunde vara så blind. 
Jag befann mig i helvetet på jorden och önskar inte ens min värsta fiende dit. 

#7

Som jag längtat. I tre årstid har jag gått väntat på denna dagen. 
Jag är inte i mål, inte riktigt ännu. Men snart, snart så. Jag är på väg. Ett steg närmare och jag är glad. Så, så glad. 

#6

Kanske låter det dumt men dina ord hade så mycket mer betydelse än vad du någonsin kunnat tro. Det tog bara tid innan jag kunde ta de till mig. 
Men de fanns där, hela tiden. Alla dessa kloka ord samt meningar som du så, så många gånger sagt till mig och som trots allt räddade mig i slutändan. Som tog mig hit där jag står idag. 
En mycket starkare person med mer kunskap om livet.
Tack, tack och återigen tack. 

#5

30 Januari 2012.

''Förlåt för varje gång jag tvivlat på det du har sagt.
Förlåt för alla de gånger jag varit arg på dig när jag borde ha varit tacksam.
Förlåt för varje gång jag varit så oerhört envis och bara skitit i alltihop. 
Förlåt för att jag inte alltid lyssnade på det du sa.
Förlåt för att jag inte tog vara på alla de chanser du gav mig. 

Tack för alla de gånger du funnits där för mig.
Tack för att du alltid tog dig tid, trots att du inte behövde.
Tack för att du förstod mig på det sätt som ingen annan gjorde.
Tack för ditt otroliga tålamod. 
Och tack för så mycket, mycket mer. 

En dag ska jag bli en sådan varmhjärtad människa som du är. Sprida en sådan otrolig glädje, hjälpa människor på det sätt som du hjälpte mig, ha ett sådant oerhört stort tålamod, aldrig ge upp hoppet och ge människor en andra chans för att bevisa att vi alla kan förändras.'' 

Jag är fortfarande evigt tacksam. 



#4

Jag ska besegra dig, du som förstört mig under så lång tid. 

#3

Ibland kommer det dagar då jag fortfarande har oerhört svårt att skilja på mig och han. 
Hur kan jag då säkert veta att han inte har något med det att göra? Hur kan jag säkert veta att det är jag? När han fortfarande gör sig hörd. 
Jag förstår nu varför man är orolig, varför man har så svårt för att lita och släppa taget helt. För om jag tvekar, om jag inte litar på mig.. Hur ska då andra kunna göra det? 

Jag måste vara vaksam, vara mer försiktigt. Ialla fall ett litet tag till, tills jag säkert vet. 

#2

Det finns två olika sorters saknader.
Att sakna någon som man inte sätt på en längre tid.
En saknad som jag tror vi alla känner igen, mer eller mindre.
Sen den andra.
Att sakna någon så mycket att det gör ont.
En saknad efter någon som gjort avtryck och därefter lämnat. 

Jag har upplevt båda.
Att sakna eller att vara saknad kan vara bland det finaste som finns.
Men det kan också göra så fruktansvärt ont att jag inte ens önskar min värsta fiende den smärta. 


En saknad. Men ändå så långt ifrån varandra.
Som svart och vitt. Dag och natt. Sommar och vinter. Glad och sorgsen. 

#1

Jag trodde jag lämnat dig för gott.
Den dagen då jag med bestämda steg gav mig av mot den väg som länge varit gömd men som blivit tydligare och allt klarare med tiden. 
Jag lämnade dig men någonstans där på vägen så hann du ifatt. 

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.