#79

Jag tänker alldeles för mycket, analyserar alldeles för ofta. Jag grubblar fram och tillbaka om livet och dess upp och nedgångar. Lika orolig varje gång när det slutar som det gör. Jag skriker inombords och slutar att andas för en stund. Varför mår jag såhär, när livet är menat för oss två? Samma gamla visa om igen, samma gamla ångest och allt går hand i hand. Om och om igen. 

#78

För att oavsett alla tårar som då aldrig ville ta slut, så ler jag idag. 
För att oavsett all skam och besvikelse som jag då kände, så är jag enbart stolt över dig idag. 
För att oavsett all ilska och hat som jag då gick runt och bar på, så har jag en större förståelse idag. 

Jag vet inte hur många nätter som jag där och då låg vaken, med en klump i magen och med en skrämande rädlsa av att jag en dag skulle behöva förlora dig. 

Idag håller vi varandras händer och kämpar tillsammans.
Idag är du en av dem som ligger mig allra närmast om hjärtat.
Idag är det du och jag, så som det någonstans bland allt det bortglömda alltid har varit. 
Idag är du min stryka, min klippa att luta mig mot.
Idag behöver jag dig genom varje snedstag och genom varje framsteg. 
Idag är du han som jag aldrig skulle klara mig utan, min bästa du.