#110

Jag såg dig inte något mer den dagen. Vi gick skilda vägar som aldrig mer skulle passera. Jag min och du din. Du kommer alltid att spela roll. Det kommer alltid att vara just du. Jag liten och du stor. Den största av dem alla. Din trygghet, din förståelse, dig som i hela du. Tacktacktack. En dag ska våra vägar korsas igen. 

#109

Upp och ner, hit och dit. Som i en bergochdalbana. Man är så förbaskat rädd att man nästan hoppar av men man klammrar sig fast, tar ett djupt andetag och står ut. Vet att man klarar det. Du kommer inte att dö av rädsla, lilla vän. Stå ut. Du är snart framme. Tagit dig ur. Färdig som man brukade ropa när man var liten. För någonstans så måste man faktiskt försöka sig på att besegra sina rädslor istället för att gång på gång fortsätta vara rädd. 

Jag har aldrig haft något större behov av att utmana livet mer än vad livet utmanat mig. Det räcker gott och väl. Det tillochmed blir över. Så mycket räcker det. Jävligt gott. 

#108

Allt går i ett. Inget utanför det vanliga, det normala. Allt om och om igen. Mörkare kvällar, kallare mornar. Snart är hösten här. Skriver enbart om höst. Hösten hit och hösten dit. Kanske är det för att jag längtar så förbannat mycket. Ja, så är det nog och så får det vara. 

#107

Bakat äppelpaj. Äpplen från trädgården. Stickade tröjor. Höst. Som jag längtar. 

#106

Mörkchoklad, gott.

#105

Att komma in i rutiner. Tidiga mornar, panik över vad man ska ha på sig, ta bussen till skolan, äta skollunch igen, skratta med fina vänner, få hemuppgifter, passa tider, hinna med och träna, äta mellis, att faktiskt göra läxorna, skynda sig till bussen hem, äta middag, träffa honom, ställa klockan tills nästa dag och spendera resten utav kvällen framför tv. Om och om igen.

#104

Jag älskar er oändligt och så mycket mer. 

#103

Längtar till allt som inte är här. Längtar till allt och ingenting. Till så himla mycket mest hela tiden. 

#102

Skänker inte en endaste tanke åt sådant som enbart gör mig ont. Jag är färdig där. För gott. Välkomnar livet och jag njuter till max.  

#101

Längtar till stickade koftor, att gå runt i en alldeles förstor halsduk, höstlöv som faller till marken, tända ljus en mörk novemberkväll, en solig oktoberdag, en massa fotografi, värma frysna händer med en kopp varmchoklad, svepa in sig i ett antal filtar med någon som man tycker om, höra regnet smattra mot fönsterkarmen, till kallare mornar och mörkare kvällar. Längtar till hösten. 

#100


Alldeles tyst, stilla och lugnet sveper sig över mig. Här är fint. Det är såhär jag trivs. Jag och havet. Jag och kameran. Hundratals foton senare och jag kollar tillbaka och minns som om det vore igår.