#58

Hon. Min förebild. Som kom för att både trösta och lyssna när det där och då var som kämpigast. När tankarna tagit över och jag försvann. Och jag hann aldrig berätta den dagen då det visade sig vara sista gången vi sågs när hon så varmt kramade om mig. Hur mycket hon har betytt och betyder än idag. När man ska titta varandra rakt in i ögonen. Den som man så länge beundrat. Hennes ansikte. Hennes otroliga tålamod. Det gjorde mig alltid så glad. Hon är den mest varmhjärtade människa jag någonsin träffat. Jag har alltid tyckt om hennes sätt att uttrycka sig på och hon fick mig gång på gång att orka kämpa det lilla extra som i slutändan, trots omständigheterna blev min räddning


#57


Igår på väg till stationen. 

#56

Kvällstankar.

Rädsla. Varför man är rädd för det man är och varför det skapar en sådan obehaglig ångest. Varför vissa är rädda för spindlar medan andra är rädda för mörker? Eller varför vissa har höjdskräck och andra inte? Varför vissa håller sig tillbaka medan andra är mer framåt? Beror det på vilken bakgrund vi har? Är det något vi själva har skapat? Eller är det bara en gnagande tanke och en fördom vi har? Jag menar, det är inget vi föds med utan det är något som kommer på vägen, något vi själva skapar. Något som utlöser beteendet. 

Jag är nog ganska rädd som person. Rädd för att inte duga, rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig, rädd för att göra fel och rädd för att inte veta. Det tror jag vi alla, mer eller mindre är. Att inte veta hur det kommer att bli, vad som kommer att hända ett år från nu. Att inte veta om det är värt allt slit, att inte veta om man här och nu ska ge upp eller om man ska fortsätta kämpa lite till. (Det sistnämnda. Alltid) Att inte veta varför man gör saker som man gör och att inte veta syfftet med det. 
Som när man var liten och man brände sig på spisen för att man där och då inte visste att det var varmt.

Att inte veta har alltid skadat oss, från allra första början. 

#55


Tacosmys.

#53

Han kollade på mig med de varmaste ögonen och överflödade mig med komplimanger om hur mycket han tycker om mig. 

Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå varför just mig och jag kommer förmodligen alltid att sitta på den rädsla om bli lämnad och förlorad igen. Men just här, just nu så gör det ingenting. Jag säger åt mig själv att våga utsätta mig för livet och dess verklighet igen. Att våga lita och släppa på kontrollen. Det är okej. 

#52

För hur ont gör det när der gör som ondast? Jag kastas fram och tillbaks mellan olika känslor. Ibland kan jag få för mig att alla de känslor som en gång funnits där, är nu som bortblåsta. Försvunna. Jag varken finner eller känner någonting alls. Du vill veta vad jag känner men ingenting känns

Det är år som jag aldrig kommer att få tillbaks. Minnen, dagar, timmar, frihet, förtroende, livet. Du tog allt. Du slukar mina dagar och glädjs över det som jag gång på gång förstör. 

#51

Jag beskriver det som en obehaglig väntan på något som jag ännu inte vet vad. En ständig rädsla av att bli lämnad eller att förlora någon annan. Jag har mina skäl och jag låter saker rinna ut så att jag slipper ta förväl. En ångestfylld känsla som en sten i magen och hela jag känner mig förvirrad. Huvudet känns tungt dagar som dessa och jag sitter på så många olika tankar som allt för ofta tar upp all mina vakna tid. 

#50

Det sättet som han ser på mig 
När han berättar hur mycket han tycker om mig
Hans trygga famn och hans varma ord
Pirret i magen som ständigt finns där
Hans lukt 
Hur han så försiktigt lutar sig fram och kysser mig
Att han tycker jag är fin trots att jag känner mig tvärtemot 
När han säger att han saknat mig
Hur han alltid får mig att le


#49

Hon sa det så klokt. Det är som ett stort sår som man gång på gång gräver i när man lyssnar på tankarna som inte är ens egna. Man gräver bara djupare och det blir aldrig riktigt läkt. När du sen väl lyssnar på dig själv och går emot då läker såret sakta ihop igen och det blir till ett ärr som dessvärre alltid kommer att finnas kvar. Minnen, dåliga som bra kommer fortfarande att finnas där. Det kommer fortfarande att komma dagar då du blir påmind om det som en gång varit och det kommer alltid att finnas dem som kommer att fortsätta vara både oroliga och rädda för att man ska hamna där igen. På den fruktansvärda väg som tog så mycket dyrbar tid och elände. Hon sa det så klokt och jag kunde för en gång skull lyssna och ta det till mig på sätt jag inte kunnat förut. 

Hon tog ytterligare ett djupt andetag, kramade hårt om mig och berättade åter igen hur glad och stolt hon var över det jag åstakommit. Det är inte långt kvar nu. 

 
 

#48


En kylig men välbehövlig söndagspromenad. 


#47

Man vill så gärna så att man nästan spricker inombords men ändå så är det så himla svårt att göra rätt. 
Där finns två vägar att välja mellan och man vet så väl vilken man borde ta. Man vet vilken väg som är den rättvisa och den som kommer att leda en tillbaka till livet igen.
Det är som en dragkraft, som den största magnet som drar i en tills man nästan går itu. Just för att man ska hamna där igen, på fel väg. Man stretar emot med all kraft man har men dras lika förbannat med ändå och så hamnar man olyckligtvis där igen. Så håller det på. Om och om igen.

Man står vid ett vägskäl. Två vägar att välja mellan. Idag finns där ingen dragkraft, där finns inte längre något som drar mig tillbaka. Jag ser allt mer tydligare och jag vet vart jag ska. Ett mål, en väg att ta. För dit ska jag. 

#46

Där och då så gjorde jag allt jag kunde för att bli av med den obehagliga känsla som jag då satt på, oavsett hur det skulle påverka mitt liv och min kropp. Oavsett vilka konsekvenserna skulle bli. Mitt liv bestod utav kompensation och jag kände ett falskt lyckorus. Det var en vinst och jag gjorde något bra. Jag levde i en lögn och förstörde så gott som allt runt omkring. Allt jag någonsin byggt upp rasade samman och det var som om jag vridit tillbaka tiden och var liten igen. 

#45

Du är nog den. 

#44

 
I eftermiddags. 
Som jag har saknat honom och det sättet som han alltid får mig glad.

#43

Han kysste mig så försiktigt och jag kände ett svagt lyckorus. 

#42

Det är en obehaglig känsla och jag vet inte varför. Din trygga famn och dina varma ord som borde få mig att må så bra. 
Där stod vi båda två. Du och jag. Där och då så var det bara vi som existerade. Som i en dröm, i vår egna värld. Fjärilar som flög omkring och med ett hjärta som slog volter men också med en grubblande ångest som la sig som en stor klump i magen. En ständig rädsla som inte tycks vilja förvinna. Jag tror att rädslan för att bli lämnad och förlorad är för stor för att jag ska orka våga. 

En ensam tår rinner ner för min kalla kind och jag försöker att hitta lugnet igen. Jag överrumplas av känslor som rullar in som vågor över hjärtat. Känslor jag varken vill eller just nu orkar hantera. 
Du håller om mig och viskar så tyst några vackra ord i mitt öra. Jag vill tro dig, jag tror dig inte. Med din kropp så tätt intill min och du fortsätter att övertyga mig. Din röst så mjuk och du drar mig försiktigt närmare. Du får inte komma närmare. Inte här, inte nu.