#77

Jag såg dig häromdagen. En skymt utav någon jag en gång kände. En obehaglig känsla kröp längs ryggraden och jag visste inte hur jag där skulle reagera. Du gav mig inte ens en blick utan vände om lika fort igen och försvann in i gränden. En kall vindpust svepte förbi och du försvann lika fort som du kom till.

Det var den sjuttonde augusti, en varm sommarkväll som vi där för allra första gången sprang på varandra i all hastighet på vägen till tunnelbanan. Du gav mig den varmaste blick och log mot en för dig, främling och jag visste redan då att du skulle komma och bli en oerhört viktig del i mitt oskrivna liv.
Det tog veckor innan jag såg dig igen, denna gången inne på cafet nere vid hamnen med en kaffe i ena handen och med en glass i den andra. En kulglass med smakerna hallon och choklad, mina favoriter. 
Jag iaktog dig en bra stund innan jag vågade mig fram och slog mig ner i stolen bredvid dig. Där satt vi med en pinsam tystnad hängandes i luften utan att säga ett ord till varandra. 
Jag kollade försiktigt på dig när du inte såg och du tvärtom. Och mitt hjärta slog dubbla slag varje gång. 

Tredje gången vi sågs var hemma hos henne, på festen som vi både hade blivit bjudna på. Jag såg dig inte först, inte förrän du la handen på min axel och bad mig följa med ut på balkongen. Du tog upp en ciggarett och tände. Ljuset la sig alldeles bredvid dig där du stod över balkongräcket och jag hade aldrig någonsin skådat en sådan vacker skapelse förut. Du sa inte ett ord, utan tog bloss efter bloss och fäste blicken ut över takhusen. 
Jag ställde mig bredvid och presenterade mig.
- Jag vet. Sa du, sen blev det tyst igen. 
Jag besvärade inte att fråga hur du kunde veta, utan lät det vara där. I samma stund som jag vände mig om och gick in igen så tog du tag i min hand och drog mig försiktigt tillbaka och jag hamnde alldeles intill dig. Intill dig och din cigarettdoftande kropp. För nära för att inte vidröras. Så jag rör vid dig, och du vid mig. 
En lätt kyss och hela jag är fylld, och full. Samtidigt. 

Ett år passerat och du är idag ingen mer än någon jag har ett fotografi på. Du har gett upp oss, lämnat det vi byggt upp, jag har skrikit, saknat, gått sönder, plåstrat om och rivit av, spenderat sömnlösa nätter och gått sönder lite till. 
Jag är hel nu, inga sår, ingenstans.

#76


Efter en löprunda ute i det fina vädret. 

#75

För att gång på gång ställa frågan om hur någon mår och för att gång på gång få samma svar tillbaka. Vi är glada och ler tillbaka när vi mest av allt vill gråta ut alla tårar som vi alltför ofta förtränger, vi skrattar när vi egentligen vill skrika ur all ilska som vi går runt och bär på, vi ljuger och låtsas som om allt är bra för att vi mestadels bär på en oroväckande rädsla om vad andra ska tro och tycka om oss om vi skulle visa oss svaga och hjälplösa. Och vi som frågor stannar oftast där. Gång på gång så accepterar vi detta när vi innerst inne egentligen ser på personen själv att allt inte står rätt till. Det är enklast så, än att gräva längre ner i sanningen. 

Allt är inte alltid bra. Allt är inte en dans på rosor, vi kommer alltid att möta hinder och svårigheter på vägen. Ibland måste vi tillåta oss själva att få gråta ut, att få skrika vår ilska ur oss, ut i världen. Du ska inte behöva hålla det inom dig, för när du minst anar det så brister allt för oss ändå. Så när du känner dig ensam, övergiven eller bara känner för att gråta en stund, så gråt. När du behöver få ur det som tynger dig och skrika, så skrik. Göm dig inte något mer. Vi är männiksor och vi alla bär på det som kallas för känslor. Det är okej att inte alltid vara okej. 

#74

Och man undrar om det någonsin kommer att ta slut. Det sägs att man väcker en ångest när man släcker en annan och den tycks aldrig vilja lämna. 

Jag är mestadels tom och jag vet inte vad jag vill med livet och alla dess hastiga vändningar. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, det första jag gör. Ta bort allt obehag och tillåta mig själv att må sådär bra igen, som jag där och då mådde. Omringa mig själv med människor som står mig varmt om hjärtat och som får mig glad. Jag är ingenting utan dem. 
För vad är livet om man jämnt och ständigt ska gå och vara ledsen? Om man gång på gång ska göra saker och ting för att vara alla andra till lags men man där mitt allt glömmer bort hur man själv mår. Du är prio ett. Hela vägen. Våga stå upp för dig själv. Säg ja, säg nej. Var ärlig. I slutändan så kommer du att tacka dig själv. 


#73

Känner mig mestadels felplacerad och idag saknar jag nog dig mer än vad jag tidigare någonsin gjort. Jag är inte rädd för att behöva vara ensam, utan för att behöva vara utan dig. Att inte få sova intill dig, hålla om dig, pussa eller krama. Jag har ju mått så bra, knappt skänkt tanken eller en tår. Här faller jag, svag, okontaktbar och känner mig inte hemma någonstans. 

Vill härifrån. Vill vara fri. 

#72

När vi låg där i sängen hemma hos dig och tittade på saw. Du vände dig om och kysste mig lätt samtidigt som du sa ”jag älskar dig”. Den lyckan jag kände då har jag aldrig känt förut i mitt liv, en väldigt speciell lycka som fortfarande finns kvar inom mig.

Jag är som lyckligast de stunderna jag är tillsammans med dig Matilda, du ska verkligen veta det, du gör mig så lycklig. Jag älskar dig.

// Din pojkvän


#71


Fredag och jobb står på schemat.

#70

Som två vilsna själar.  En lång väg och ett ständigt letande efter en mening med livet. Du efter din och jag efter min. Mitt i allt, halvvägs förbi, där fann jag dig. Du och ditt fåniga leende som nu för tiden tycks vara alltför sällsynt. Där och då så förstod jag aldrig hur viktigt du en dag skulle komma att bli för mig.

Alla dessa år vi spenderat tillsammans. Upp och nedgångar, så mycket bråk och så många tårar. Sommar som vinter, höst som vår, dag som natt. Vi har stått ut med varandra och vi har hållit ihop.  Vi har kämpat och vi har klarat det. 

Idag är du min saknade vän som befinner sig alldeles för långt borta och jag får nu enbart nöja mig med minnen och fotograferingar på dig och mig. På oss tillsammans. 

Jag gråter samtidig som jag skrattar. Är arg samtidigt som jag är tacksam. Är ledsen samtidigt som jag är glad. Det gör ont samtidigt som det är en oerhört lättnad. Ont för att jag vill ha dig här, en lättnad för att jag vet att vart du än befinner dig så kommer du alltid att vara precis här.  

Du har stått ut med mig, stått vid min sida i både vårt och tort, i eld och vatten. Du kan mig inifrån och ut och likaså kan jag dig. Du har velat hjälpa och velat förstå, när jag inte ens kunnat hjälpa mig själv eller för den delen ens förstått.

Där står du, alldeles för nära för att inte vidröras. Hand i hand och jag trasslar in mina frusna fingrar i dina och den ständiga klumpen försvinner och lämnar mig för ett tag.  Du är min trygghet.

Vi är som havet och himlen, långt ifrån varandra men ingenting utan. Som stjärnor på natten och som solen på dagen. Som skuggan på marken och som sand i handen. Bland det bästa jag vet.

Två vilsna själar som i slutändan alltid kommer tillbaks till varandra.

#69

Att ständigt hålla fasaden uppe tär på krafterna mer än vad jag ibland tillåter mig själv att känna.
Det handlar inte om att jag här och nu inte mår bra. Jag mår så mycket bättre än vad jag då någonsin vågat tro på. Med handen på hjärtat och med ett leende större än någonsin.