#162


Han bjöd mig på godaste brunchen. Le petit cafe, - så mycket gott.

#161

Spenderar alldeles för mycket pengar på kläder och mat/fika, och försöker hinna med allt som ska hinnas med, - hur nu det ska gå. 

#160

Så himla mycket hela tiden. Är nog bara inte van, - ovan. Ja, så är det nog. 

#159

Ska en dag bo i mitt bästa göteborg. Upptäcka nya cafeer, strosa runt i alla dess årstider, spendera alla mina sparpengar på mat och fotografera allt som kommer i vägen.

#158

Förstår bara inte.

#157


#156

Höstlov och jag ska ta tåget någon annanstans än här, spendera tid i en annan stad, fira födelsedagar, jobba några dagar och vara ledig resten. Ska plugga sådant som jag alltid skjuter upp, ha minst en sovmorgon - är morgonmänniska ej kvällsmänniska, springa som jag mår så himla bra av, fika kaffelatte, träffa honom som jag längtar så mycket efter, ha välbehövlig ensamtid och räkna ner dagarna tills då jag befinner mig i huvudstaden och sjunger mig hes till mina favoritlåtar.  

17 dagar kvar. 

#155

Måste ta tag i det här nu, men vet inte hur. 

#154

När man höjer musiken i hörlurarna och man befinner sig någon annanstans i tanken. Tar in så mycket nytt, - gör historier om varje människa man möter. Lever sig in och flyr in i en annan värld. En bättre sådan. 

#153


#152

18 dagar kvar.

#151

Låter tiden gå, - åt ingenting. Så himla dumt. Så mycket måsten hela tiden, - vet inte. Mina tankar är åt ett annat håll och jag drömmer mig mestadels bort. Till allt som inte är här. 

#149

Vi lever i vår egna värld. Benen bär och vi tar oss fram. Vi håller ihop, du och jag. Jag som i din trygga famn, och du som i min. Trasslar in våra fingrar i varandras händer. Dina varma och mina kalla. Du värmer mig. Alltid. Vi lever nu. Varken bak eller fram. Bara just här, - just nu. 

#148

Vill alltid någon annanstans - förstår bara inte. 

#147


#146

 

#145

Står i köket bland rykande ånga, kokande vatten och nya dofter. Improviserar, tar vad som finns hemma. Häller i på känn och smakar av. I bakgrunden spelas min bästa musik, - den som i jag.

#144

Måndag och ny vecka, - liknande dagar. Varken mer eller mindre. 

#143

Flyr. Springer sin väg. Han som i långt borta. Som snart i ännu längre bort. Det berör mig fastän det inte borde. Berör mig såsom en klump i magen och en tyngd över mina axlar.

#142

En bästa springplats från imorse. - Behöver bli bättre med träningen igen. Minst tre gånger i veckan åtminstone. Mår ju så himla bra av det. 

#141

Ensamtid och jag får gjort det som så länge behövt göras. Tar tåget till en annan stad, dricker kaffelatte, spenderar pengar och tar selfies i provrummen. Pratas vid med honom och längtar till höstlovet. Köpt ny jacka, - äntligen. Ensamtid, behövlig sådan. 

#140



Så mycket att skriva, - men så lite motivation. Undrar ibland vad jag ens gör här, vill någon annanstans. Vill resa, upptäcka, fotografera. Helst ensam, fast å andra sidan kan det nog i längden bli ganska ensamt. Slösar tid, fast ändå inte. Vet att det är här jag ska vara, här jag behöver vara, - eller? Börjar jobba, spara pengar som jag sedan slösar på allt vad som gör mig, - jag. 


Jag som i människa, jag som i egen individ, jag som i levande, jag som i upptäcka, jag som i tusen gånger lättare och jag som i ett ständigt lyckorus. Skapa en historia, - min egna. Med både text och bild, - det jag kan bäst. 



Tog bilderna ovan när vi var på Kreta i somras. Hyrde bil och spenderade en utav dagarna här, - uppe i bergen med den mest fantastiska utsikt jag någonsin sett. 

Snart åker jag. 

#139

Behöver bli bättre på att ta tag i saker, behöver plugga, - läsa klart min engelska bok, skicka in historian och annat som jag alltid skjuter upp tills sista dagen. Stress, stress, stress. 

#138

Somnar ensam ikväll. Ensam fast din t-shirt och det räcker bra just för stunden, för jag behöver dom här tysta men stressfyllda kvällarna. Behöver få tänka, planera och lyssna på musik som beskriver mina känslor bättre än vad jag någonsin kommer göra. Magiskt nästan. 

#137

Önskar mig en kamera, ray-ban solglasögon, kaffemaskin, jeans, - tack. 

#136

''Ibland frågar vi oss om det är vi det är fel på. Om vi är galna, om vi är sjuka eller om vi är lite prilliga. Vi ägnar år av våra liv för att hitta en balans. För att hitta ett sätt att leva med att ta in mängder av intryck som de flesta andra inte reagerar på. Vi har lyckats rätt bra. Där vi förut bara sorgesamt satte oss i våra respektive hörn och sa; det är mig det är fel på. Jag säger detta till dig nu, matilda - det är så du är, du är begåvad, annorlunda, användbar, ibland svårförståelig för både dig själv och andra men det är det som gör dig så himla speciell. Du är den du är och du är definitivt inte fel. Väldigt rätt och speciell är vad du är.'' 

Märkligt hur du funnits så kort i mitt liv, men betyder så himla mycket. Förstår bara inte, - tack för att du gör mig tusen kilo lättare.  

#135

Slut på samtalsämen. Dagar ibland veckor som ekar av tystnad. Du där och jag här. Hela världen emellan oss. Vi stannar där, - fortsätter på samma gamla samtalsämne fast med andra meningar. Ord som låter lite bättre nu än förra gången. Varken mer eller mindre. Ibland gör det ont oftast inte. För om inte jag och inte heller ens du, då kanske vi borde lämna det här. Du är min vän, fortfarande.

#134

Du är för långt borta. En annan destination. Jag nyper mig ibland för att bli påmind. Du existerar men du är inte här. Vem är du ens? 

#133

Måndag och jag tar tåget till en annan stad. Möter upp honom för att ha körkortsteori i två timmar. 

#132

Dricker kaffe med mjölk och vill bort någon annanstans. Så himla velig mest hela tiden. Längtar och vill ha allt nu, - på samma gång. Jobbigt. 

#131

Spenderat tid här med en bästa person. Druckit kaffe latte, shoppat, strosat runt i varmt höstväder och besökt nya favoritställen. Fylld med så himla mycket. Tror jag är lycklig precis nu, ja - jag är verkligen det. 

#130

I ett tomt rum någon annanstans. Här ekar av minsta lilla andetag. Tomt. En yngre kopia av mig själv. Inte äldre än 13 år gammal och redan så ångestfylld. Mitt hjärta brast några gånger där jag satt mitt emot och iakttog minsta lilla rörelse. Taniga små ben och en kropp som skulle kunna gå sönder av minsta beröring. Tyst. Vi säger inte ett ord.
Jag har suttit här så länge nu. Dagar, månader, år. Minnen kommer tillbaka och jag minns. Vartenda felsteg. Den olidliga tystnaden. Jag vet. Jag ser dig. Dig som i egen individ. Dig som i människa liksom vi andra. Dig som i sjuk. Dig som i underlägsen. Dig som i vacker. Dig som i hela dig. 

Allt känns så konstigt. Försöker tyda detta mönster. Blåa händer likt havet sig själv. Du är kall. Blek. Borta som i inte här. Kristallklara ögon någon annanstans. Liksom mina en gång var. Känslor av alla dess slag. Vartenda andetag gör så ont. Jag vet.

Jag vill berätta för dig att du kommer både gråta, hata, såra, ljuga och gå sönder lite till. Du kommer att gå ut ur detta rum med tårar som aldrig tycks vilja ta slut och med en känsla av den största ensamhet du någonsin kommer att ha och tidigare haft. Du kommer att involvera hela din omgivning i varje beslut du från och med idag tar. Du kommer att bli påkommen, känna skam och gå vilse i dig själv. Välja fel väg och där trott att den då var rätt. Du kommer att manipulera, isolera och glömma bort vad som har betydelse och vad som är viktigt. Du kommer att förlora kontrollen hur du än gör, så släpp den. Lita. Våga.
Jag vill också berätta för dig att du kommer både skratta och glädjas. Du kommer att gå ut ur detta rum med tårar av lycka som aldrig tycks vilja ta slut och med en känsla av att allt kommer att bli bra igen. Du kommer att få svar svart på vitt vilka som alltid kommer att finnas där för dig och aldrig lämna. Du kommer att vara tacksam, se livet från ett annat perspektiv och träffa människor som kommer att ligga dig varmt om hjärtat resten av ditt liv. Du kommer att växa och du kommer att känna en känsla av att vara oslagbar. Starkast i världen. Att klara av allt som hädanefter kommer i din väg.

Om det här blir det sista jag någonsin få sagt. 

#129

Lyssnar på musik som hör ihop med någon annan. En tystnad med pauser utav skratt. Ett lugn. Du gör mig lugn. Du som i någon alldeles för långt borta. Du som i en fantasi. För bra för att vara sann. Behöver ny luft. Ny stad. Snart ses vi. 

#128

Jag vet att han alltid gjort sitt bästa fastän det inte alltid blivit så. Jag förstår det nu. Lyssnar och bättrar oss. Gör om gör rätt. Vi kan bättre, oftast. Så lika men ändå så olikt. Vi är som filmen man sätt alldeles för många gånger men fortfarande inte vet slutet på. Som havet och himlen. Långt ifrån varandra men ingenting utan. Till månen och tillbaka igen, i en oändlighet. Vill aldrig behöva vara utan dig, min starkaste person. Dina armar håller om mig och jag lutar mitt då lilla huvud mot ditt bröst. Så som jag alltid gjort. Du vet, jag vet. Du berättar om när du var liten och jag spetsar öronen och vill alltid vara just här. I den tryggaste och varmaste famn. Du skrattar och jag kluckar med. Du älskar mig vansinnigt mycket och jag avgudar dig på en liten dotters oskudlsfulla vis. Du är min endaste pappa och jag valde dig den där dagen. Dig och mamma. Liksom jag väljer dig idag och alla andra dagar.