#308

Hur jag som för fyra år sedan var någon annanstans än här. Hur jag som i liten och ångestfylld till något annat där solen mer än ofta skiner. Hur jag som i samma jag fast ändå så olik. Hur jag som i mig själv. Idag. Imorgon. Liksom alla andra dagar framöver. Inte längre två. Så tack. Ni stjärnor som då till nu och alltid kommer lysa starkare än alla andra.

#307


#306


#305

Inga tankar som gör sig rättvist att skriva ner. Varit sjuk i över en vecka med feber, halsont och en näsa som ständigt rinner. Har spenderat lediga dagar i Norge på skidsemester med blå himmel och sol. Spenderat tid med älskvärda människor. Vet inte. Tomt med invecklade meningar och oförståliga ord. Trots eländigheter så börjar nog saker och ting sakta falla på sin plats. Har så himla många bra saker att se framemot och längtar mest till allt annat än här.

#304

Känns som om allt faller på plats. Sakta. Ibland. Fortfarande rörigt. Velar hit och dit. Så mycket att göra och så lite tid. Känner ingenting, ibland allt på samma gång. Tror jag bara är sån. Ska fortsätta göra sådant som i jag. Mår ju så bra då. Levande. Slut med allt det fula. Sådant som enbart trycker ner. Ja, så måste det bli.

#303

Vet att du är här. Inte bara du utan ni som i allihop. Någonstans nära. Jag bara vet. Levande på dagarna och stjärnor på nätterna. Kommer aldrig sluta leta. Kommer aldrig sluta minnas. Aldrig långt borta för att sluta saknas. Vi ses snart.

#302

Tror jag dragit på mig något virus, igen. Så himla fel tidpunkt bara. Värk i både kropp och huvud. En näsa som rinner på det också. Jobbigt och så himla onödigt. Snart åker vi.

#301


#300

Bär numera med er överallt. Ni bland stjärnorna. Ni solstrålar som fortfarande vandrar. Här fast någon annanstans. Alltid nära. Aldrig långt borta. Tack, tack verkligen.

#299

Står stilla. Suktar och längtar. Fram och tillbaka. Blickar inte framåt men heller inte bakåt. Är bara här och det har aldrig känts så fel. Lyssnar på gammal musik som hör ihop med någon annan. Till solen på andra sidan jorden.

#298

Blåa ögon likt havet sig själv. Risigt hår uppsatt i en blöt knut någon annanstans än här. Vågor som tar sig närmare in på land. Talar till oss och det är bara vi som förstår. Sand mellan tårna och palmer som ger ifrån sig en behaglig skugga över mig. Blickar ut en bit bort, drömmer, suktar och längtar. Med papper och penna i ena handen och kameran längs halsen. Ska lära mig surfa. Gå på yoga. Leva i nuet. Hemma fast där.

#297

Jag ser inte rakt, runt och om, ibland bakåt men aldrig bara här. Så många av oss som bara nöjer sig. Jag blir aldrig den, den hon som kommer nöja sig, bara vara nöjd. Kanske är det något dåligt. Jag vet inte. Så många drömmar. Komplicerad som okomplicerad. Alltid påväg, aldrig riktigt stilla, aldrig riktigt hel.

#296

Tvingar mig att ändra tanke. Tänka något annat. Blir inget bra. Halva tiden vet jag inte ens om jag är mänsklig eller vad jag är för något. Så himla knäppt bara.

#295

Så långt bort men ändå så himla nära och snart ses vi igen.

#294

Du som gått vid min sida, säg mig verkar jag tyngre nu?

#293

Vet inte vad det ska bli av mig. Vill ju så himla mycket mest hela tiden.

#292

Slut på energi. Vill sova och vakna någon gång i vår. När solen hittat hit igen.

#291

Jag lovar ingenting. Slut på sådant. Säger hellre förlåt. Vi ska vara dem vi vill vara hellre nu än efteråt. Två individer. Olika. Fast ändå så lika. Tankas nya tankar. Vill så mycket. Med dig. Kanske ensam. Upptäcka. Vara mig. Göra sådant som i jag. 

#290

Instagram / _matildaisabelle.

Bilder från helgen i en bästa stad. Jag och han. Ätit en massa gott, fotograferat en massvis, promenerat, shoppat och bara varit. Måndag, ny vecka och en massa inplanerat. Känns bra.

#289


En selfie från hotellrummet. 

#288

Tror jag hade trivts bra där. Så himla mycket jag. Någonstans. Fast aldrig riktigt hemma.