#590

 

 
 
 
 

#589

Jag pratar sällan känslor. Rörigt. Vrider och vänder. Förutom glädje. Den är ganska enkel. Inte så hal. Tror jag fått det från mamma. Min endaste mamma. Låtsas vara starka. Står rakryggade. Modiga. Stänger av. Blir tyst. Vänder och vrider. Jag vet inte alls. Kanske något längre bak. Kanske precis här. Svarar oftast bra. När någon frågar hur jag mår. "Jättebra." Likt de flesta andra. Här är det enklare. Inte rakt på. Fortfarande ganska invecklat. Men jag vågar nog lite mer. Undviker oftast att prata om sådant som varit. Om det som gjorde så ont. Jag och känslor hör inte ihop. Jag känner. Mest hela tiden. Men inte utanpå. Ibland gråter jag. Jag har nog ganska lätt för gråt. Kanske för att jag låtit det ta så lång tid att jag inte vet något annat. Jag tror att det kan vara nyttigt att gråta ibland. Att slå i dörrar och stänga skåpet lite för hårt emellanåt. Liksom att skratta. Vara glad. Balans. Det hela handlar om balans. Jag försöker verkligen att bli bättre. Tränar. Övar. Jag gör så gott jag kan.


#588

Mycket är tack vare henne. Hon som presenterade mig för skrivandet. Hon som sa "Det är bra att du skriver." Jag hade ju så förbannat svårt att utveckla allt i ord. Tankar. Känslor. Hela mig. Blev ett svagt pip. Ett ljudlöst "Jag vet inte." Kladdade ner allt på papper. Rörde ihop till en stor smet. Invecklat. Rakt på. Jag skrev till henne. Där vi satt mittemot. Hon läste för att sedan prata med ord. Hon som gjort mig till en klokare jag.


#587

Jag vill nog för mycket. På samma gång. Då blir det så lätt tvärtom. Hårddisken blir för full. Kraschar. Virus. Allt stängs ner. Jag stängs ner. Röd lampa. Måste ändra om. På något. Vet inte alls. Planera om. Sätta in i fack och radera sådant som tar för mycket plats.


#586


#585

Han tar orden ifrån mig och jag klarar inte av att hålla emot. Spottar ur mig. Naken. Öppnar upp mig. Här har du. Serverad på ett stort fat. I guld. Eller silver. Tycker bättre om silver. Mera jag. Som om det inte vore tillräckligt. Hela mig. Som en våg av känslor. Av ord. Rörigt men ändå ganska rakt. Min grundposition är nog allvarlig. Inte allvarlig som i aldrig glad. Jag skrattar ofta. Humor är viktigt. Känslig. Inte överkänslig. Bara känslig. Tar livet på allvar. Kanske för att jag vet hur skört det är. Jag har förlorat. Rasat ihop för att sedan rest mig upp igen. Tar ett djupt andetag. Andas. Jag faller rakt ut och jag hoppas att mina vingar orkar bära mig ett tag till.


#584


#583

Njut av stunden som det så fint står. Runt handen och jag bär med mig det överallt. Här. Hela livet.


#582

Någonstans mellan vitmålade hus och saltvatten.


#581

Brev 1 - Om äventyren.

Äventyr. Jag vet knappt. Du bad mig skriva om något som jag inte vet. Svårt. Oklart. Mina äventyr. Livet i sig är ett fet jävla äventyr och det räcker gott för min del. Jag har inte behövt utmana livet mer än vad livet redan utmanat mig. Tjugo år dvs hela mitt liv har varit något slags äventyr. Upp. Ner. Överallt. Min ryggsäck har blivit tyngre för att sedan blivit lättare igen. Som en berg och dalbana. Aldrig riktigt rakt. Jag tror det är så det är. Meningen. Solen ska inte alltid lysa och lyckorus hade inte funnits om inte hjärtesorg hade varit en del av livet. Färglöst. Tomt. Någonstans där emellan. Jag tar gärna lite sorg bara jag får lycka därtill.
Jag är nog fortfarande någonstans i början av mitt äventyr. Jag lämnar över ansvaret. Slutat planera. Det blir aldrig som man planerat ändå. Livet är mitt äventyr. Idag. Imorgon och varje dag framöver. På gott och på ont. Och det är min förbannade plikt att se till så att det blir så bra som möjligt. Nu. Här. Hela livet.


#580

Torsdag och jag halvsover i soffan. Någon annanstans än hemma. Hos honom. Ögon som håller på att dra ihop sig och jag får anstränga mig för att hålla mig vaken. Var en sväng i Varberg förut. Strosade runt. Slösade energi. Eller bara lämnade ifrån mig. Nu samla på mig ny i form av sömn. Behövligt.


#579

Så mycket ord som aldrig hamnar rätt. Gråter oftare än jag andas. Glädjetårar. Ni förstår inte och för första gången på så himla länge så gör det mig inget. Från oklart till klart. Från här till någonstans längre fram. Ringar in denna dagen i kalendern. Ringar in med den starkaste penna som luktar mest sprit. Flera varv och om igen. Fylld med så himla mycket fint och ikväll somnar jag tusen kilo lättare. Liksom imorgon och alla andra dagar. Godnatt ni stjärnor.


#578

Ni som redan vet. Hur? När? Varför? Jag har ingen jävla aning. Aldrig nöjd. Kommer aldrig vara hon som bara nöjer sig. Någonstans i en för liten stad. Trivs. Behöver större. Jag vill nog helst skriva. Vet inte om vad. Eller till vem. Jag vill bara skriva. Otydligt. Rörigt. Beröra. Igenkänning. Han sa att mina ord var något vackert. Jag tackade och förklarade hur mycket det betydde. Han svarade och berättade att han berördes. Jag tackade för en andra gång och blev alldeles varm i hjärtat. Jag vet nu.


#577

Suttit här hela kvällen och redigerat bilder. Här som i där jag trivs bäst. Eller bara här som i mitt rum. Skrivit något för att sedan sudda ut. Tänker på annat. Framåt. Minst här. På det som redan varit. Behöver nytt. Trött på här. Är mer sällan än ofta precis här ändå. Alltid längre fram. Drömmer. Vill lämna allt för annat. Inte allt som i hemma. Bara sådant som inte längre gör mig gott. Växer inte. Minskas. Står stilla. Kommer ingenstans. Gör om gör rätt. Lämnar det som varit vårt. Kliver av tåget. Åker mot en annan destination. På en annan väg. Åt ett annat håll. Vår tid är inte nu. Vår tid har varit. Vår tid är längre fram. Vi ses - fast på ett annat tåg.


#576

Mitt favoritord. Han frågade mig vilket jag tyckte var finast. Vackrast. Eller som han beskrev det. Som enbart blir bättre ju oftare man säger det. Om och om igen. Jag hade precis slutat jobbet. Var på väg hem när mobilen vibrerade i jackfickan. Jag rörde mig inte. Läste frågan två gånger. Tre. Fyra. Mitt finaste ord. Jag kunde inte tänka klart. Tom. Berörd. Hur skulle jag någonsin ens kunna försöka förklara. Jag kan inte välja. Jag kan inte sortera. Ord för mig passar bäst i sällskap. När de bildar något fint tillsammans. Tankar. Känslor. Vem som sa det. När. Hur. Situationen. Vår eller höst. Glad är ledsen. Ni förstår inte. Jag kommer aldrig kunna välja.


#575


#574

Påbörjade något nytt häromdagen. Nytt som hamnat i utkast. Orört. Tomt. Halvfärdigt. Jag skriver till dig och jag pendlar mellan att känna allt på samma gång till att inte känna någonting alls. Svart eller vitt. Oberoende. Obetydligt. Vi delar inte längre samma karta och jag undrar om vi någonsin tidigare gjort det. Du alldeles intill. Jag någon annanstans. Du tänker på annat och vi skänker varandra inte ens en blick. Jag gör så gott jag kan. Vi gör så gott vi kan. Jag lite före. Du halkar efter för att hinna ikapp. Du håller mig i handen och jag håller kvar. Två händer som klamrar sig fast i varandras. Som klamrar sig fast för hela livet. Släpp mig aldrig tänker jag i samma sekund som himlen öppnar sig och ett skyfall vräker ner över oss. Över alla andra. Folk springer överallt. Skriker. Letar desperat efter något att gömma sig under. Jag rör mig inte. Vi släpper taget och du springer utom räckhåll. Gömmer dig likt resten utav staden. Du ropar något som jag inte hinner uppfatta och jag undrar vad som nyss hände. Vi har precis gått vilse och jag kan bara hoppas att våra händer hittar tillbaka till varandra igen.


#573

Rutiner är för mig trygghet. Så har det nog alltid varit. Från allra första början. Trivs bäst när jag vet. Planerar. Kontroll. Livet hinner före. Kör förbi. Ovetande om hösten. Ångest. Mer orolig. Skakig i benen. En fot utanför. Ostadig. Dras åt olika håll. Där eller här. Jobba. Om jag bara hade vetat. Jag är så avundsjuk på alla er. På er som redan vet. Som alltid vetat. Planerat in i det minsta detalj. Rakt fram. Inte så himla oklart. Vinglar till. Kör av vägen och hamnar någonstans bredvid. Vill nog för mycket. Allt på samma gång. Otålig. Drömmer om något längre fram. Suddigt. Glömmer. Skriver långa listor. Ni vet redan. Vet nog bara inte hur. Härifrån till där. Lämnar resten orört.