#628

Du som i jag som i vi som i någonstans långt ifrån men i samma universum.


#627

Lyssnar på samma låt tills den dagen kommer och jag tröttnar. Du visar mig nya som får dig att känna och du förklarar det oändliga. Jag någonstans i mitten utav alltihop och tänker tankar som man inte får tänka.


#626

Jobbat klart mitt sista dygnspass. För nu. Och köpt klart de allra sista julklapparna. En för varje stjärna. Ikväll firar vi jul hemma hos mamma. Liksom förra året och året innan dess. Jag är nog mer tacksam såhär års. Jag vet inte. Lite mer än vanligt. Så förbannat tacksam för att jag får vara här. Med alla mina bästa personer under samma tak. Det gnager nog fortfarande lite i mig. Ångestbubblan. Du ledsen och jag mest arg. Inte ens ett hejdå innan dörren smälldes igen och vi försvann åt varsitt håll. Idag är vi här och vi ska ingenstans. Glada och tillsammans. Det är min bästa julklapp. Idag och varje dag framöver. 


#625

Fylld med så himla mycket ena sekunden och andra ingenting alls. Snart jul och ett till år som gått. Jag är samma fast ändå olik. Jobbar mitt sista dygnspass imorgon och nästa år börjar jag någon annanstans. Viker av och tar höger istället för vänster. En omväg eller bara nya erfarenheter tills jag hamnar där jag ska vara. Jag vet inte men det känns. I magen. En nervositet tillsammans med något som i behag. Det känns nog bara rätt. För nu åtminstone. Står här. På startlinjen sekunderna innan startskottet går. Startskottet till hela livet. Men än så länge är framtiden orörd. Så vi får se vart jag hamnar men det är senare problem. Alltså inga problem. 


#624

Sjukstuga här hemma och jag har inte sovit ordentligt på tre dagar. Vaknat för att jag behövt snyta mig i en näsa som luften inte orkar sippra igenom. Igenstängt med ihopspikade fönster och jag fortsätter envist att knacka på. Vaknat för att det varit för varmt. Vaknat för att det varit för kallt. Frusit och svettats omvartannat. Noll energi över och jag har spenderat mesta tiden här. Under ett för stort täcke med ett flertal filtar därtill. Tror det är en prövning. En för varje år. Ett test. Likt ett oförberett prov och man slutar aldrig att förvånas. Trampar snett och tappar balansen med ett par för höga klackskor. Vinglar till för att gå rakryggad med båda fötterna i marken. Tysta munnar som viskar till varandra och vi hjälps åt. Tre djupa andetag och vi klarar det den här gången också.


#623

Blir nog aldrig den. Den som nöjer sig. Bara vara nöjd. Jag vill för mycket och då allt på samma gång. Rakt bakåt runt om och tillbaka igen. Eller så är jag bara alldeles för impulsiv. Får jag en idé så kan jag inte låta bli. Jag tänker i max en dag. Knappt två och sedan gör jag det ändå. Inte så värst genomtänkt. Ganska ogenomtänkt och jag hamnade här igen. Från kort till långt och om igen tillbaka till kort. Och en aning ljusare. Med en hel arm plus lite till full av tatueringar. Tänkte nog inte igenom det så mycket heller. Och allt annat därtill. Jag tror inte på att planera allt in i minsta detalj. Det går inte att tänka igenom allt alla gånger. Tänka igenom hela livet istället för att leva. Allt blev oerhört genomtänkt men någonstans mitt i allt så körde livet förbi. Och så blev det ändå inget utav det där som man så länge tänkt sig.


#622

För en vecka sedan hamnade vi här. I vår bästa stad. Möttes upp för att ta spårvagnen hit och äta sopplunch. Han ovetande om hur kvällen skulle bli och jag överraskade honom med resturangbesök och en kväll tillsammans med Håkan.

 
Smultronställe inifrån och ut. Knäppte bild efter bild som så många gånger förut.
 
 
Tomatsoppa med surdegsbröd stod på menyn och han tog dagens pasta.
 
 
Promenerade sedan vidare mätta och belåtna. Gick in och ut i affärer. Mest sådana med inredning. Vill köpa allt. Får aldrig nog. Tog oss bort till smultronställe nummer två för att värma frusna händer med en kopp kaffe. 
 
 
 
Vann stjärnvinst i livet. Lyckorus inifrån och ut i varenda människa i hela Scandinavium. Tack Håkan. För en förbannat fin kväll och för en kram fulltankad med ny knäpp energi som räcker och blir över hela livet ut. 
 

#621

Det förblir nog oftare tomt eller bara glesare mellan gångerna. Dagarna går in i varandra och ser mestadels detsamma ut. Liksom jag och allt annat runt omkring. Orden fastnar någonstans på vägen. Halvvägs förbi och stannar där. Kanske har jag blivit bättre på att sortera. Blivit bättre på att tänka en tanke i taget och inte allt på samma gång. Eller så har jag bara stängt av. Skruvat ned ljudet lite. Trippar försiktigt på tå för att inte väcka resten utav huset. I vilket fall. Går in i december och snart ett till år som gått. Jag lika ovetande om vart tiden tagit vägen och jag tycks fortfarande inte hinna ikapp. Det är åtminstone så det känns. Jag är fortfarande jag i spegeln liksom förra året och året innan dess. Utanpå. Innuti något lugnare och ibland full av fullständig oreda. En kaotisk röra invirat i något som liknar harmoni och allt är som det brukar vara eller bara så det är.