#519


#518

Lämnar igen. För ett litet tag. Vet inte. Känns nog bara fel. Eller annorlunda sen sist. Längtar inte längre. Inte som då. Längtar till annat. Behöver nytt. Fastnar så lätt och står nog bara still. Kommer ingen vart. Inte med mig själv och inte med någon annan. Behöver ny knäpp energi. Behöver mig själv för en stund. Hitta tillbaka. Träna och springa mil efter mil. Fotografera och stressa ner. Jag är så trött. Jag orkar inte vara trött längre. Gör om gör rätt. Snart kommer jag tillbaka. Jag som i hela mig.

#517

Sprang idag. Längesedan. Haft noll energi eller bara energi som gått åt till annat. Knäppt. Mår ju så himla bra av det. Glömmer nog ibland.

#516

Solen skiner och det känns som vår utanför. Vi sitter i bilen. I en full bil påväg till dig mormor. På radion spelas Tusen biter av Björn Afzelius. "Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå." Jag ler och jag saknar. Det är din dag idag och du är någon annanstans. Här men ändå så långt ifrån. Jag hoppas dem firar dig. Vart du än är. Med tårta och sång. Att du är klädd i en av alla dina klänningar och att morfar köpt dig något fint. Att ni är tillsammans. 
Fortsätt komma hit. Så som du gör. När du har vägarna förbi. Vi behöver dig omkring oss. Grattis på födelsedagen mormor.

#515

Alla hjärtans dag. Vet inte. Mysigt, överdrivet och otydligt. Tror nog mer på att visa kärlek på annat håll. Oavsett vilken dag. I vilket fall.. Glad alla hjärtans dag. Umgås med dem människor som enbart gör dig gott och glöm inte att ge dig själv kärlek. 

#514

Trött på struktur. Vill någon annanstans. Bestiga berg, dricka kaffe på nyfunna caféer, gå tills benen viker sig, bada i turkost vatten och sol som värmer ovanför vattenytan. Med kameran i handen och jag fångar allt på bild. För att sedan komma hem, skriva ut och minnas. Om och om igen. Snart åker jag.

#513

Det var precis som då. Två mot en och fokus hamnar på mig. Jag blir någon annan. Känner inte igen mig själv och jag förminskas. Tänker inte. Känner inget. Jag bara är. Stänger av allt som går att stänga av. Nickar och iakttar. Svarar på dem frågor men ställer inga tillbaka. Blicken är tom och fastnar utanför. Träd som vajar. Himlen lika grå och otydlig som jag. Jag är någon annanstans.
Jag avskydde det. Varje samtal. Varje dag. Det var för fem år sedan. Jag är inte hon längre trots att hon ibland fortfarande gör sig påmind. Måste bearbeta. Han sa det så klokt. Jag tror inte på att man vinner på slagsmål med något som man varken kan se eller ta på. Jag tror att man får acceptera att dem finns där för att ibland störa oss och att man tillslut vänjer sig. Dem kommer fortfarande att finnas där men man lär sig och låter sig inte bli störd lika ofta som då. Man lär sig att hantera situation. Accepterar och det är okej.

#512



#511

Idag är det nog över ett år sedan. Jag visste inte då. Jag tänker tillbaka ibland men väljer att lämna det som det är. Du är någon som alltid kommer vara. Oavsett vart vi hamnar och vart vi lämnar så kommer du alltid ha en liten plats som enbart är din. Här. Överallt. Tack för att du gör mig tusen kilo lättare. Då och varje dag framöver.

#510

Vi tar bilen och åker utan mål. Överallt och ingenstans. Stannar ibland. Inga måsten. Bara du och jag. Vi pratar om oviktiga saker men vi pratar. Han berättar något och jag älskar hans sätt uttrycka sig. Jag iakttar och nickar åt något jag inte hörde men det gör inget. Jag förstår. Du skrattar och jag kluckar med. Min endaste pappa. Dina snälla ögon och din humor. Din personlighet. Lika i allt vad som är olikt. Jag valde dig den dagen och jag väljer dig alla andra dagar. Dig och mamma.

#509

Ni vet när tiden går för sakta och man mest går runt och väntar på annat än här. När man inte längre vet. Tror livet är till för något större och jag försöker nog bara se igenom. Se åt sidan. Runt om. Aldrig riktigt nöjd. Blir aldrig hon som bara nöjer sig med här. Måste planera om. Strukturera. Eller bara låta det vara. Trött på att allt ska vara så himla planerat. Så himla rakt. Vill prova på att bara leva.

#508

Vi säger dem. Ni. När vi borde säga oss. Vi. Jag och du. Vi lever i ett samhälle där vi placerar människor i olika fack. Varför kan jag inte bara få vara jag? Oavsett vad det innebär. Oavsett bakgrund, sexualitet och kön. Vi använder oss utav ord som acceptans och tolerans. Accepterar jag dig? Tolererar jag dig trots att du inte är som jag? Tolererar jag dig att vara gay? Tolererar jag dig att vara straight? Det handlar om kärlek. Oavsett om du är lesbisk, gay, bisexuell, transsexuell, heterosexuell och så vidare. Jag tror på jämställdhet. Jag tror på rättvisa. Jag tror på kärlek. Jag vill vara en del av det. I ett jämställt samhälle. I ett samhälle där vi inte stämplas och placeras i fack. 
Normal, acceptans och tolerans är ord som vi måste ta bort och ersätta med ord som gör rättvisa. För vad är normalt? Är det allt det som alltid varit? Och när vi sedan svänger av vägen och väljer en annan så är det onormalt. Då är vi är onormala. Vi går emot normen. Den förbannade normen som säger åt oss hur vi ska vara för att passa in i detta skeva samhälle. Vem är du att ens bestämma hur vi ska vara. Hur, vad, när och vilka vi ska älska. Kärlek är kärlek. Om du har kärlek att erbjuda hur kan då någon ens ha mage att säga vem du ska älska och att det är fel. Varför skulle någon ens vilja kämpa emot eller förneka kärlek. Det är fullständigt obegripligt. Om du älskar och älskas tillbaka så spelar resten ingen roll. Det är allt som betyder och någonsin kommer betyda något.