#507

Planet är försenat. Tiden går långsammare än vanligt. Det är åtminstone så det känns. En halvtimme senare har vi hittat våra platser, lagt ifrån oss handbagaget och spänt fast oss. Det sägs att flyga är bland det säkraste sättet att ta sig fram ändå så kan jag inte rå för att vara lika rädd varje gång. Rädd är nog fel ordval. Mer osäker. Tappar kontrollen och lägger över den på någon annan. Liv eller död. Här har du mitt liv dem närmaste fyra timmarna. Bevara det väl. Jag vet. Dumt. Jag älskar att resa. Samla ny knäpp energi för att bara vara jag. 
Jag håller hårt i hans hand. Jag svettas och kniper tag ännu hårdare. Han kyssar mig på kinden och jag vet att det alltid kommer vara vi. Han som tar hand om mig som om jag skulle kunnna gå sönder av minsta beröring. Han som är en bästa vän. Lika knäpp som jag och vi kompletterar varandra. Planet lyfter och jag lyssnar på musik som påminner om något annat. Utanför fönstret är himlen klarblå från att tidigare ha varit grå och regnig. "Ovan molnen är himlen alltid blå."
Det var för ett år sedan. Vi tog bilen ner till dig utan en tanke på att det då skulle komma och bli vår sista gång. Väggarna i korridoren prydades av teckningar med just dem orden. Jag minns det så väl. Du kommer alltid vara påmind. Aldrig glömd. Molnen är som sockervadd och jag förundras över hur fint det är. Livet i sig. Himlen. Universum. Han kollar försiktigt på mig och jag ler. Mot honom. Mot dig mormor och jag har aldrig känt mig mer trygg.

#506

Ord blir så lätt fel. Från tanke till skrift. Vidare till handling. Du förstår inte. Vi är olika i allt vad som är likt. Tankar förblir tankar och inget blir sagt. Vi sitter tysta och du säger något som inte går att tyda. Jag är här samtidigt som jag aldrig varit längre ifrån. Ifrån dig. Ifrån oss. Gatlamporna har slutat fungera och vägarna som tidigare varit synliga och fulla utav snö är nu för mörka för att se. Allt som går att tyda är skuggor ifrån träden och ljusen som pryder husens alla fönster. Du tittar inte på mig. Jag ser. Dig som i tom på ord. Dig som i frånvarande. Dig som i dem snällaste ögonen och i den varmaste blick. Jag lyssnar. Hör hur dina andetag blir ytligare och snabbare för varje tyst minut som går. Jag hör hur ett försiktigt förlåt kommer ur munnen på mig. Mina läppar darrar och jag börjar svettas. Ett ord blir sagt och det känns som om jag just sprungit ett maraton. Jag bryter tystnaden med snyftningar och ett andra förlåt. Lite högre och tydligare denna gång. Du tittar på mig nu. Försöker åtminstone. Jag reser på mig och lämnar rummet med ett tredje förlåt som varken jag eller du uppfattar. Ett otydligt förlåt som överrumplas utav tårar och ångest. Jag gråter och du likaså. Vi är inte längre hela. Vi har precis gått sönder och vi undrar om vi någonsin kommer att bli lagade igen. Bli ihoplimmade. 
Kylan biter sig tag i mina kinder och jag springer trots att jag varken ser ner eller rakt. Jag kan inte andas. Tårar som nu forsar ner och jag biter mig i läppen för att ingen ska höra trots att där inte finns en människa som syns till. Min mascara har lagt sig som ett svart hav under ögonen på mig och jag väntar ivrigt på bussen som inte tycks komma. Klockan slår om till 23:10 och jag kan tio minuter senare tyda lamporna fram på bussen som närmar sig mot mig. Musik som påminner om någon annan spelas i hörlurarna och jag är någon annanstans längre fram. Där allt inte är lika otydligt som här. Tänker inte klart och jag försöker nog någonstans bara limma ihop alla delar som numera är utspritt likt det mest oklara puzzle. Ett vibrerande ljud gör sig hörd ifrån jackfickan och i samma stund som jag får tag i mobilen så börjar tårar rinna igen. En liten del av mig blir just ihoplimmad. Den del som för alltid kommer att tillhöra dig. Idag, imorgon och varje dag framöver.

#505

Fem dagar. Lämnar för att upptäcka nytt. Vet inte. Känner inget. Är redan någon annanstans. Tänker inte. Eller så tänker jag för mycket för att kunna placera. Ja, så är det nog. För mycket för att kunna placera rätt. Det blir så lätt fel. Obalans. Ibland lättare, ibland tyngre. Ibland mittemellan för att försöka balansera ut. För att inte tappa fotfästet och trilla ner. Klättrar oftast upp. Sällan ner. Står helst här. Stadigt med beredskap åt båda hållen.

#504

Tränar inte. Över två veckor sedan sist. Kameran samlar damm och tankar förblir tankar. Knäppt. Känner inte igen mig och försöker nog någonstans bara komma tillbaka. Andas. Samla ny energi och bara vara jag.

#503

Det är nog bara inte likt mig. En vecka sedan sist. Det är mycket nu. Mycket som i planerade dagar. Mycket som i ont med tid. Det andra kommer i andra hand. Det andra som i mestadels jag. Gör sådant som måste göras och jag går på rutin.

#502

Hur jag alltid strävar efter där. Längtar till något annat. Aldrig bara här. Jag vet inte. Jag längtar inte längre. Jag är precis här. Planerar inte. Ser inte framåt. Jag är jag. Försöker åtminstone men det känns inte. Jag vill ha mer. Känner mig fångad, kvävd och försöker nog någonstans bara hitta tillbaka. Ta mig loss och strukturera om. Behöver gå ensam en stund. Inte ensam som i något dåligt men bara vara jag. Tänker mycket igen och jag måste sortera om. Dela upp i olika fack. Känslor, tankar, verklighet. Tror jag är menad någon annanstans. Något större. Jag går runt i cirklar tillbaka igen. Något är fel. Jag vet men inte hur eller vad. Jag bara vet. Tomt mestadels. Något som blockerar tankebanan och jag ser inte klart. Som om något är i vägen och jag kan inte längre urskilja. Vill skriva så mycket. Långa texter. Måste fram och inte hålla tillbaka. Ord blir så lätt fel och meningar blir något som inte går att läsa. Otydligt. Som allt annat.

#501

Det finns inget mer att skriva. Eller så är det bara början. Början på något helt annat.

#500

2015 - Lista. 
 
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Besökte Amsterdam och spenderade två veckor i USA. Promenerade runt Marstrand. Besökte vår bästa stad och hittade nyfunna restauranger där de serverades sötpotatis pommes frites. Cirka de godaste jag ätit. Träffade henne som man så länge beundrat och helt plötsligt står man där bredvid och vet inte om man ska skratta eller gråta. Tack Mia Skäringer. Ingen inspirerar mig nog som du gör. Provade snowboard för första gången och vill göra det igen, igen och igen. 
 
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Inte i år. 
 
Vilka länder besökte du?
Nederländerna, Norge, Cypern och USA. 
 
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
22 Januari när han hade varit min i ett år. Och jag hans. Den 6 december som spenderas med mina bästa personer och hon som man beundrar så förbannat mycket. Samt den 17 Januari då hon hastigt lämnade oss. Min endaste mormor och en starkaste stjärna. 
 
Vad var din största karriärsmässiga framgång?
Oj. Jag vet inte. Står nog fast vid samma svar som förra året. Att jag fortfarande kämpar mig igenom skolan, att jag har ett världsbra jobb och att jag försöker göra mer sådant som i jag. 
 
Och din största framgång privat?
Att jag anstränger mig och bryr mig om. Att jag för det mesta vågar vara mig själv och gör sådant som jag mår bra av.
 
Vad spenderade du mest pengar på?
Mat/fika, tatueringar, resor tror jag och julklappar.
 
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2015?
Han. Som skriver musik som berör i hjärtat. Taylor Swift 1989 och Miriam Bryants låtar från Så mycket bättre. 
 
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare tror jag. Ja, jag var nog det. Men känslor går så himla mycket upp och ner så jag har nog varit både ledsen och lycklig om vartannat.
 
Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit vara på tiden. Med nära och kära. Rest ännu mer. Både här hemma och utomlands. Och lagt ner mer tid på fotografering och skolarbete. 
 
Blev du kär i år?
Ja. Mer och mer för varje dag.
 
Den bästa tv-serien?
One tree hill. Igen. 
 
Bästa böckerna du läste i år?
Läste inte så mycket i år. Måste bli bättre. Stressa ner. 
 
Bästa filmen du såg i år?
Vet inte. Sätt så himla många bra filmer. 
 
Den maträtt du åt oftast 2014?
Gissar på olika allternativ av grilad mat med hemmagjorda klyftpotatis. Hemmagjord pizza har även varit en ständig följeslagare. Eller sushi som blivit en ny favorit. 
 
Något du önskade dig och fick?
Fått så himla mycket fint. Har världens finaste människor runt omkring mig. 
 
Högsta önskan just nu?
Önskar så himla mycket. Att allt elände på jorden tar slut, att alla sjukdomar försvinner och mer jämställdhet. Vill resa och upptäcka nytt. Flytta hemifrån tillsammans med han och skriva ännu mer. Långa texter.
 
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja. Jag vet inte. Det finns det nog alltid.
 
Vad fick dig att må bra?
Att lägga så mycket tid på skrivandet. Att resa. Sena sommarkvällar. Alla göteborgsvistelser. Min fina familj. Och mitt fina kompisgäng utspritt lite här och var. De som kan mig utan till och in och som trots allt elände som tidigare varit fortfarande finns kvar. De som lyssnar och skrattar och pratar om viktiga saker. Världsfina. 
 
Vad är du mest stolt över?
Min syster, och hennes sambo som gör ett så himla bra jobb. Med han som jag älskar så himla mycket. Och så mamma och pappa. För deras styrka.

#499

Hur vi slösar tid. Hur vi är för olika för att ens veta. För att ens förstå. Du där och jag här. Lämnar det som det är. Vill inte höra och inte se. Du är någon annan nu.

#498


#497

2016. Känns bra. Konstigt men bra. Hur jag är samma jag som då fast lite klokare. Med lite mer i ryggsäcken. Lite tyngre sen sist. Tyngre på mer lärdom. Lärt mig mycket. Upptäckt så mycket nytt. Varit mer jag och det känns i hela mig. Nu har jag så mycket bra saker att se framemot och jag växer som människa hela tiden. Fult som fint. Avslutade året med fina människor och påbörjade detta likadant. Samlat energi och har nog aldrig varit mer redo.