#572

Jag ska visa dig något. Vi åker längs stranden och jag undrar hur vi hamnat här. Vi parkerar bilen och jag följer efter. Solen håller på att gå ner och det blåser nog mer ikväll än vad tidigare gjort.
- Fint va? Säger du och blickar ut över något taget ur en tavla.
Jag ler och nickar. Saltvatten läker alla sår. Oavsett hur och oavsett när. Där jag hör hemma. Lite mer för varje gång. Jag iakttar och vi pratar om sådant som är viktigt. Oviktigt. Skrattar ibland. Solen försvinner och det dröjer inte länge innan det blir mörkt. Jag fryser och jag får låna din halsduk. Vi finns. I det vi kallar allt eller ingenting. Glömmer ibland. Drömmer om det här. Om annat som inte är verklighet. Vi sitter i bilen på samma väg tillbaka. Vi åker åt varsitt håll och jag räknar ner tills nästa gång vi är här. Lampan i fönstret lyser fortfarande och jag är tillbaka till det jag kallar hemma. Fyra väggar och jag skriver om något värt att komma ihåg. Ord hamnar fel och jag håller inne allt tills jag vet. Du är som jag. Lika i allt vad som är olikt. Tills den dagen då jag vet hur allt slutar.


#571

Vi säger inte ett ord till varandra. Jag lite före och du halkar efter. Jag är trött och du är trött på att jag alltid är trött. Sover konstigt. Sover nog bäst ensam. Självsam. Du är någon annanstans. Jag jobbar mer ofta än sällan. Spenderar mer tid där än här. Vill inte känna och tankar går åt till annat.


#570

Och så står man där. Bredvid hon som man beundrar så förbannat mycket. Hon kramar om mig och jag gråter på hennes axel. Ingenting betyder längre någonting. Underlägsen. Berörd. Känsligare än någonsin. Det varar i några sekunder. Det är åtminstone så det känns där vi står i mitten av ett hav fullt utav människor där lyckorus sipprar igenom av olika anledningar. Hur skulle jag någonsin ens kunna försöka förklara vad hon betytt för mig? Ord tappar sitt värde och meningar förminskas. Bara hon som förstod. Bara hon som tröstade. I en då trasig liten kropp. Vi kramar om varandra en sista gång innan vi skiljs åt. Och kvar står jag i mitten utav alla mina bästa personer. Jag torkar bort mascaran som hamnat under ögonen och ler åt kameran. Nygråten. Naken. Lycklig.



#569

Slutet av juli. En till månad som gått och jag undrar mest vart tiden tar vägen. Tid som passerar och aldrig mer få finnas till. Något som inte går att ta igen. Jag behöver mer. Mer tid. Mer tid åt sådant som jag vill göra. Åt allt jag vill skriva. Upptäcka. Tid till att bara få finnas till. Jag är så trött på att längta. Längta till något som tar all min energi. Energi som borde få ta mer plats här. Framtiden är ännu orörd. Något som ännu inte finns. Oskrivet. Så jag väljer att lämna det så. Det är både skitjobbigt och något vackert. Jag går oftast bakom eller långt framför. Inte så mycket här. Kontroll. Sån jag är. Vill veta. Måste veta hur saker och ting kommer bli. Men jag vet ju. Det fungerar inte så. Det gör mig inte gott. Vill finnas här. Gå bredvid. Inte behöva springa före eller halka efter. Bara precis här och tiden räcker gott precis som den är.


#568

Jag babblar mest på. Ni vet nog redan vid det här laget. Det känns nog bara mer nu. Gömmer sig ibland. Andra viktiga känslor tar över. Tar mer plats. Den kommer lixom och går. Det är nog därför jag har så svårt att sätta fingret på den. Bädda in den i en kategori. Det jag känner. Den känslan som lägger sig som en klump i magen. Den som ibland får mig att känna mig sådär förbannat lycklig. Fint och fult. Jag vet inte alls längre. Skriver mest oförståeligt. Ord som fastnar och meningar som förkortas. Om oviktiga saker som är viktiga för mig.


#567

Solstrålar och löpning. Somnar gott ikväll.


#566

Du återkommer. Vänder blad. Något som påminner. Du som i likt mig. Du som i överallt. Alldeles intill och för långt bort för att vidröras. Du som i lugn. Stadig. Jag som i rörig. Famlar omkring. Ostadig. Tack för att du gör mig tusen kilo lättare.


#565

Vi tog bilen någon annanstans. Det var fortfarande ljust ute och ljud från människor hördes från flera meters avstånd. Någon som promenerade. Någon annan som hoppade från bryggan. Någon som satt och pratade. Någon som bara fanns där. Utanför fokus. Klick. Jag knäpper bild efter bild. Solstrålar. Havet. Dig. Oss. Förundras ibland över att jag bor här. Hemma. Ett stenkast från havet. Där jag trivs bäst. Glömmer nog ibland.


#564


#563

Ledig dag igår. Eller gick av passet på förmiddagen. Lagom till solen. Jag blir så förbannat glad. Samlar på mig ny knäpp energi och är nog bara lite mer jag. Liksom på hösten. Det är min tid på året. Resterande är jag någon annan. Eller bara lite mindre mig själv. Inte riktigt utblommad ännu. Så är det alltid. Likadant varje år. Blomstrar lagom till sommaren och håller mig till liv någonstans vid årskiftet. Vissnar. Någon som glömmer av att vattna. Hänger mest. Tappar blad. För att sedan få nya skott och blomstra upp igen.


#562

Huvudvärk och en näsa som rinner. Nyser tre gånger efter varandra. Hört att det ska betyda tur. Tur i vad undrar jag. Spel eller kärlek? Eller livet i sig? Köper sällan lotter och har jag tur så vinner jag trettio kroner. Har jag riktigt tur så står där gånger två när jag skrapat klart den lilla rutan nedanför. Då åker jag tillbaka till affären och köper två nya lotter och förlorar allt igen. Ungefär så brukar det gå till. Om jag ens vinner något ifrån första början. Tur i kärlek. Jag vet inte. Det låter så fel. Fult. Mer tacksam. Att våga ge ut sitt hjärta till någon annan. Ge ut hela sin kropp. Hela dig. Här har du. Bevara det väl. Bevara mig väl. Visa sig naken. Sårbar och ärlig till någon som i sin tur ger sitt hjärta i retur. Till dig. Så står ni där. Med varandras hjärtan i handen. Så nära att gå sönder. Falla till marken och gå i tusen bitar. Ibland stöter det emot. Snubblar till. Trasigt för att sedan limmas ihop. Det är min och din förbannade plikt att skydda det med hela livet. Att fortsätta limma ihop. Plåstra om. Trots allt fler bitar som trillar isär. Jag tror det är hela meningen. Att hålla någon i handen. Jag går själv men du får gärna gå bredvid mig. Vi limmar ihop varandra. Vi väljer varandra oavsett vad. Oavsett hela livet. Livet i sig. Att få vara frisk. Att få göra sådant som gör mig till mig och dig likaså. Upptäckta. Inte vara så förbannat rädd. Inte ångra. Trött på att allt ska vara så himla planerat. Tajmat och klart in i minsta detalj som Sickan säger. Det blir sällan som man planerat ändå. Livet hinner liksom köra förbi. I all världens fart. Vill prova på att bara leva. Inte tänka igenom allt så förbannat mycket. När jag tänkt klart så är det oftast försent. Stressa ner. Oroa mig mindre. Jag har mycket på listan. Liksom jag har himla många bra saker också. Tur och otur. Upp och ner. Framåt och bakåt. Livet i sig. Solen ska inte alltid lysa och livet är inte menat att alltid vara rakt. Jag vet det nu.


#561


#560

Hon sa. "Jag tror man kan bli knäpp av allt grunnande." Helt jävla allvarligt. Beslutsångest så det både räcker och blir över. Tänker åt alla möjliga olika håll. Framåt. Bakåt. Höger och vänster. Aldrig riktigt rakt. Grubblar. Analyserar.
Jag tror på att allt händer av en anledning. Du och jag. Alla ni andra. Oavsett hur jobbigt. Fel. Fult. Vackert. Förjävligt och underbart det än blir.
Sväng av återvändsgränden. Du kommer ingenstans. Åtminstone inte dit du är menad att vara för du är menad någon annanstans. Din stolthet. Din kämparglöd. Jag vill att du sträcker på dig och att du provar dina egna vingar. Jag kommer att flyga bredvid dig. Jag och mormor. Hålla dig i handen. Idag. Imorgon och varje dag framöver.


#559

Frukost på sängen. Tisdag och ledig dag. Vila upp sig dagen. Fylla på depåerna till resten utav veckan. Kanske sippra ur lite energi i form av träning. Löpning. Energi som redan runnit över. Eller bara stanna här. Där jag trivs bäst. Skriva om sådant som tar för mycket plats. Fult som fint. Läsa om sådant som berör. Egentid. Ensam. Eller självsam som jag brukar kallar det.


#558

Långledig i över en vecka och nu väntas ett flertal inbokade jobbpass framöver. Känns gott samtidigt som jag nog hade hoppats på lite fler soltimmar. Mest regnet eller åtminstone varit grått de dagar som varit. Det gör mig egentligen inte så mycket men jag är nog trots allt i behov av ny knäpp energi i form av d-vitamin och solstrålar. Bruna ben och kvällsdopp. Hår av saltvatten och frukost utomhus. Strandhäng. Picknick och allt vad som tillhör. Räknar ner dagarna tills då vi sitter på flyget som tar oss någon annanstans. Känns fint.


#557


#556

Besökte vår bästa stad igår. Strosade runt och drack mängder koppar kaffe. Hemma någon annanstans som jag brukar säga. Med hans hand i min.


#555

Sprang häromdagen. Längesedan sen sist. Måste fortsätta och inte glömma bort. Måste. Det blir så fel. Fult. Passar inte ihop. Mer att jag vill. Jag måste inte men jag vill. Stor skillnad. Mår ju så himla bra. Jag vet. I lagom dos. Likt allt annat. När tiden räcker till och när bägaren av energi rinner över. Överskottsenergi. Då snörar jag på mig löparskorna. Tömmer. För att sedan fylla på igen.


#554

Drömmer konstigt. Likadant varje kväll. Om dig. Om något som inte längre är. Tanken fastnar. Omedvetet. Lyssnar. Lyssnar inte. Mer ofta än sällan. Regn som gör sig hörd utanför. Det gör mig inget. Är inte här. Överallt. Framåt. Bakåt. Minst här. Aldrig stilla. Alltid påväg.


#553

Hade en fin kväll igår. Med fina personer. Sommarkväll i allra högsta grad. Smultronställe. En tolkning av dig. "Att regndroppar faller som tårarna gör. Det rår inte stjärnorna för." Aldrig glömd.


#552

 

 
 
 
 
 
 
 

#551

Skriver fortfarande. Fast på annat håll. Försöker pussla ihop det som en gång gått sönder. Limmar ihop. Bit för bit. Någon som fortfarande är trasig. En del som är hela. Andra bortskavda. Ändrat form. Färg som saknas. Träflisor som gör ont. Trixar. Fifflar. Vänder och vrider. Tänker sällan klart. Ur system. Skriver oförståeligt. Kladdar ner något oviktigt som är viktigt för mig. Huvudet känns tungt. Somnar ensam ikväll. Eller självsam som jag säger. Här där jag bara får vara jag. Trött. Utmattad. Med musik som påminner om annat.