#542

Och jag hann aldrig berätta den där gången för tre år sedan när vi skulle komma och springa på varandra för sista gången. Berätta vad hon betytt och fortfarande betyder. Säga tack. Tack för att hon höll mig i handen och vägledde mig tillbaka in i livet. Hon såg mig och fyllde mig med självförtroende och kärlek. För att hon gjort mig till en klokare jag och för att jag har lärt mig så himla många bra saker. Det var nog hela meningen. Jag vet det nu. Du vet. Vi vet.

#541

Vi är inte det vi var förut. Som vi brukar. Utelämnar ord alldeles för ofta. Ord som saknar betydelse. Tillsammans fortfarande.

#540

Vi går åt olika håll fast på samma väg.

#539

Räknar ner dagarna. Snart är det min tur. Efter år som känts som evighet trots tid som gått för fort. Känns fint. Skriver listor efter listor för att sedan bocka av. Jobba står först. Jobba för att tjäna pengar för att sedan slösa. Resa. Afrika, Australien, Nya Zeeland, Fiji, New York, Grekland och så vidare. Får inte nog. Vill se allt. Aldrig riktigt nöjd. Blir aldrig hon som bara nöjer sig. Vill nog för mycket. Fotografera, skriva bok, öppna café och allt annat därtill. Drömmer. Eller bara längtar. Min verklighet. Snart lämnar jag.

#538

Intervjuade mamma häromkvällen. Som i en del av mitt gymnasiearbete. Fick så kloka svar. Mer förståelse från min sida liksom hon förstod mig. Det är så viktigt. Vill så gärna hjälpa. Det handlar inte om någon diet. Ett sätt att gå ner i vikt inför sommaren eller snabbaste sättet att bli smal. Jag vill så gärna berätta. Springa fram till er och skrika rakt ut. Till er som drar in magen i omklädningsrummet till ett försök för att bli smalare i en för liten klänning. Till er som tävlar om vem som ätit minst under dagen med en mage som skriker efter mat när ni lagt er för kvällen. Alla ni som gång på gång ger beröm och applåderar när man gått ner två kg med en förlorad vetskap om att ni just sköt startskottet till en påbörjad sjukdom. För det är precis vad det handlar om. Man är sjuk. På största tänkbara allvar.
 

När och hur började du förstå att något inte stod rätt till?
- Julen 2010. Hon blev sjuk i influensa. Feber, halsfluss, förkylning osv. I två veckor höll det i sig och där emellan så svimmade hon, gick ner i vikt och blödde näsblod. 
I skolan kom först oron från vänner som pratade med föräldrar och lärare. Hon åt ingenting, tränade en del och frös ofta. Vi tog upp det med skolan, som inte märkt något trots signaler från klasskamrater. En kort tid därefter så ringde jag till ätstörningsenheten och gjorde en egen remiss. Det var i början av våren 2011 och vi kom dit första gången i Maj.
 
2. Hur reagerade du när du fick reda på att din dotter var sjuk, hur gick tankarna och känslorna? 
- Väldigt mycket blandade känslor. Skuldkänslor på grund skilsmässa, man ifrågasatte sig själv, ständig oro och ledsamhet. 
 
3. Hur vill du beskriva den långa resa som varit? 
- Idag när man ser tillbaka är det tur att man inte visste hur lång tid det skulle komma och ta. Man trodde att över sommarlovet så skulle hon vara frisk igen och ändå så tyckte man att bara de tre månaderna var en väldigt lång tid. Jag vill beskriva den långa resan som en ständig oro. En oro som lever kvar än idag. 6 år senare. Frustration. Att behöva ställa frågor om vad hon har ätit, när hon åt och hur mycket hon ätit varje dag om och om igen. Likadant med träningen och andra kompensation möjligheter. Frågor som jag ibland kan komma på mig själv att jag fortfarande ställer. Som om det går på rutin. 
 


Vi har åkt in och ut i olika behandlingar. Öppenvård, familjebehandling och slutenvård. Jag kommer ihåg känslan då vi skulle lämna henne på Capio. All min energi hade runnit ut. Jag orkade inte mer och just då så var det så skönt att kunna släppa ansvaret för en stund. Att där fanns någon annan som satt på kunskap och som fick ta hand om henne ett tag. Fast visst fanns där samtidigt en oro av att hon bara var 16 år gammal och skulle behöva bo i en annan stad själv, utan oss. Jag tänkte ju att det bara skulle ta några veckor innan hon blev frisk igen, men det tog betydligt längre tid än så. Efter 8 månader skrevs hon ut för att därifrån direkt påbörja en ny behandling. Dagvård, 5 dagar i veckan i 12 veckor.

 
 
Jag kommer ihåg den dagen då hon skulle åka på klassresa som en sista avslutning i 9:an. Hon fick inte följa med på grund av risken av att flyga. Vi pratade flera gånger med behandlare och läkare men som tillslut sa nej. Hon skrek, slogs på grund av den hemska ångest och med en vetskap om att de skulle åka iväg utan henne. Jag har aldrig sett henne sån förut. Ingenting hjälpte och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville ju så gärna hjälpa. Efter en tid som kändes som en evighet så lugnade hon sig och vi tog bilen ut och körde en runda. Jag minns det så väl.
 
4. Hur påverkade sjukdomen dig som anhörig? Samt resterande familjemedlemmar?
- Två syskon som hamnade åt sidan. Vi hade mattider att passa och allt kretsade runt sjukdomen. Mycket stress och mycket ångest. Det påverkade jobbet, socialt umgänge och ekonomin på grund av sjukskrivning. Det var så mycket olika känslor. Jag var ledsen, orolig, frustrerad, rädd, glad, besviken och arg. Allt på samma gång. Ledsen på grund av hela situationen, orolig och rädd för att hjärtat skulle stanna. Jag sov i hennes rum i flera dagar för att kolla så hon fortfarande andades. Arg på grund av för lite förståelse. Jag tyckte att det bara var att äta. Det var ju så “enkelt” att bota sjukdomen då medicinen var mat.
 
5. Vad vill du ge som råd till andra anhöriga i liknande situation?
- När man får en magkänsla av att allt inte står rätt till så sök hjälp på en gång. Lyssna på magkänslan. Man klarar inte det på egen hand och behöver all hjälp man kan få.
 
6. Vården? Bemötande? Personal? Behandling? Några funderingar?
- Vi har haft jättegott bemötande av vården, förstående, hjälpsamma osv. Goda relationer. 
 
7. Hur är er relation idag? Bättre? Sämre? 
- Vi har en bra relation idag, det har vi alltid haft.
 
 
Älskade mamma. Vi klarar allt tillsammans.

#537

Värmen försvann lika fort som den kom till. Packar ihop vinterkläderna för att sedan packa upp igen. Vet inte riktigt. Trivs att vakna med solstrålar som sipprar in bakom persiennerna likaväl som jag trivs i soffan med ett flertal filter och regn som gör sig hörd på garagetaket utanför. Fick överstökat ett första dopp i havet åtminstone. Hela jag domnade bort där jag dök under vattenytan. Knäppt. Friskt. Blir till en ny människa efteråt och det känns i hela mig.

#536

Träden är grönare så här års. Grönare som i vårvärme och solstrålar. Bilarna är som orörda och människor cyklar mest överallt. Glada och energiska. Konstigt hur ljuset påverkar. Som om vi föds på nytt igen. Trivs ganska bra. Ibland mer. Ibland mindre. Har nog en liten del av mig i alla årstider. Kan inte välja. Älskar mörket liksom jag älskar värmen. De färgglada höstlöven. Grillkväll med fina personer en varm sommarkväll. Första doppet i havet och tårna domnar bort. Regnet smattrandes mot fönsterkarmen och soppa till kvällsmat. Insvepta i stora filtar med någon bredvid. Första advent och tre veckor kvar till julafton. Hösten är min favorit. Både innan och efter. Sensommar och julafton. Känns fint att bo här. Behöver aldrig välja. Glömmer nog ibland.

#535

Fascineras ibland över hur olika vi är trots att vi är precis likadana. Babblar mest om oviktiga saker. Förstår knappt själv. Tänk vad fint med någon som förstår. Inte alltid men som heller inte låtsas utan som tycker om olikhet. Vill förstå. Vill höra varför man blev så arg den där gången i november förra året. Vad ens bästa minne som liten är. Den gången när man kände sig starkast i världen. Ja, nästan oövervinnelig. Berättar och lyssnar om vartannat tills klockan slår om till två och man är så trött att ögonen snart faller ihop samtidigt som man aldrig varit mer vaken.

#534

Pratade med mamma ikväll. Om sådant som tidigare varit. Vi skrattar ibland. Påminns ibland. Känns som vi pratar om någon annan. En påhittad historia i en av alla självbiografier. Den är min och den är sann. Förstår inte hur vi stod ut. Hur vi klarade oss. Hon och jag. Pappa. Alla ni andra runt omkring. 6 år av sjukdom och en fjäderlätt tråd mellan liv och död. Livet. Jag andas frisk luft och njuter av vårvärme. I sommar tar jag studenten. Fyllda hela 20 år och jag som då knappt trodde att jag skulle hinna och bli 16. Jag fyllde tillslut 16 år. 17. 18. 19 och friskförklarad. 20 år och jag räknar fortfarande. Jag kommer nog aldrig veta. Aldrig riktigt förstå. Lika lite som er. Mer tacksam. Ger mig själv en klapp på axeln som någonstans mitt i allt valde livet och ni andra som höll mig i handen hela vägen fram. Orden gör sig inte rättvisa. Känner så mycket. Tack ni utsända änglar i planen om mitt liv. För att ni gav mig kraft framåt. Kraft som fortfarande värker i mig.

#533

Orden fastnar på tungan. Ibland långt innan dess. Funderar ofta längre fram. Veckor, månader och ibland år. Vet inte. Önskar jag visste redan då. Att jag visste vad jag skulle göra när jag kommit hit. Vill så mycket. Allra helst resa. Med någon bredvid. Skriva, skriva, skriva. Allt och ingenting. Träna. Bestiga berg. Öppna café. Fotografera. Vara kreativ. Vara jag. Vill hålla liten i handen. Någon med samma ögon som mig. Någon lika envis. Vill någon annanstans. Träffa nya människor. Nya likt mig. Som pratar om oviktiga saker och dricker mängder koppar te. Som lyssnar när jag berättar trots saknaden av förståelse. Men det gör inget. Så länge vi där och då inte låtsas. För då förlorar vi båda två. Då kan vi lika gärna säga att allt är jättebra som dem flesta andra. Någon som älskar självsamhet lika mycket som tvåsamhet. Jag klarar mig själv men du får gärna gå bredvid. Bredvid med händerna utsträcka ifall att jag snubblar till. Någon som spenderar timmar i fönstret på caféet med fjärde koppen kaffe i handen och berättar historier om varje människa som går förbi. Någon som springer för att hinna med tåget. Någon alldeles för arg för att ens lägga märke till människorna bredvid. Någon som gråter och skrattar om vartannat i telefonen med sin mamma som just blivit friskförklarad från cancern. Någon som delar ut kyss efter kyss till personen bredvid och med händer intrasslade i varandras. Någon som vinkar hejdå till mannen på andra sidan gatan med förhoppningar om att dem ses snart igen trots med en vetskap om att det där och då skulle komma och bli sista gången.