#620

17 år fyllda och du 19. Ovetande om varandra. Snart bekanta och därifrån till vänner. Knappt tre veckor tills jag blev din och du min. Från noll till hundra. Någon långt ifrån till någon alldeles för nära. Jag sårbar. Jag som fortfarande två. Två som i sjukdom. Tre som i du. Du som i nykär. Jag som i avstånd. Upp och ner. Från hundra till femtio. Till tjugofem. Då alldeles för olika till nu lika i allt vad som är olikt. Jag har nog någonstans alltid vetat fastän det inte alltid blivit så. Gjort slut för att bli tillsammans. Tjafsat för att bli sams. Hur du stått ut och alltid gått bredvid. Hur jag stått någonstans emellan men aldrig riktigt lämnat. Slutat sakna till att sakna så det gör ont. Tänker ibland på hur vi hamnat här. Från kära till någonstans på vägen också bästa vänner. Jag 20 år fyllda och du 22. 6 födelsedagar, 1 student, 3 alla hjärtans dag, 2 julafton snart 3, 6 utomlands resor och ett flertal till våran bästa stad. Vill aldrig sluta räkna. Alltid vara din. Grattis på vår dag.


#619

Vill säga så mycket. Skriva. Ni vet så som jag brukar med förkorta meningar och obegripliga ord. Kanske har jag blivit bättre på att prata med mänskliga individer för här verkar jag inte kunna formulera mig längre.

#618

Jag släpper inte in andra tankar än sådana som går åt till träning. Jag är här. Varken bak eller fram. Släpper varendaste tanke som inte gör mig gott. Fokuserad. Springer för hela livet. Oövervinnelig. Starkast i världen. Prata inte med mig. Se knappt på mig. Inte här. Inte nu. Så fort jag klivit innanför dörren. Snörat på mig löparskorna och lämnat in min väska så stänger jag av. Bygger upp väggar likt murar för att riva ner och om igen.


#617

Våran frizon.


#616

Jag är arg. Sur. Kanske både deler. Eller så håller jag nog bara inte med. Ja. Oftast är det nog så. Rycker på axlarna till svar när någon frågar. Ett ynkligt jag vet inte. Jag vet. Jag har alltid varit sådan. Blir tyst. Inga dörren som smälls igen. Kanske ett par för hårda steg upp för trappan. Mer än så blir det sällan. Förvarar i en liten låda som jag bär med mig. Stoppar in och låser igen. Full av generade känslor. Känslor som inte vågar ge utrymme. Jag är ju så förbannat dålig med ord. Förminskas och tittar ut genom ett för trångt fönster. Tänker inte. Känner inte. Stänger av och hör hur munnar går i ett. Jag är här. Jag är inte längre här.


#615

Lagade middag till dem här hemma ikväll. Inklusive mig själv. Efteråt kröp vi upp i soffan och ner under varsin filt. Jag och mamma. Spenderat kvällen här. Framför vår bästa serie. Ätit kvällsfika och nu faller snart ögonen ihop. Hemsk magknip från ingenstans och jag lägger mig i något som liknar fosterställning. Andas in för att andas ut och om igen.