#614

Vaknar igen. Sträcker mig för att kolla mobilen. 03:10. Slänger en snabb blick på klockan på andra sidan rummet. 04:10. Vintertid. Inatt får vi sova en timme längre och jag kan inte sova.


#613

Höst i all ära. Promenerat omkring och andats frisk luft någonstans emellan alla jobbpass. Behövligt.

 
En till ifrån Stockholm. Tog spårvagnen till Djurgården för att hitta nytt smultronställe. Vill aldrig sluta leta. Alltid upptäcka nytt.
 
 
Varm i hela mig pga denna trots regn och grått.
 
 
Solsken och blå himmel. Han som fortfarande har mitt hjärta efter snart tre år. 
 
 

#612

Det är både sorgligt och ganska vackert. Jag bläddrar tillbaka och läser om vad jag skrivit under dessa tre åren som jag funnits här. Ute i vimlet. Naken. Öppen. Invecklad. Oftast oklart ibland jävligt klart. Som om jag spolar tillbaka. Ni vet när man ser samma film om och om igen och spolar tillbaka till det bästa. Eller till det som berörde. Oavsett fint eller fult. Hamnat i någon slags återvändsgränd. Fastnat i samma mönster. Jag skriver om träning. Löpningen som är min terapi. Jag skriver om något som tynger. Lämnar det oftast så. Orört och undrar istället vad alla andra ska tänka. Vad kommer hon att tro. Vad kommer han att tycka. Jag skriver om hur jag vill någon annanstans. Upptäcka nytt och sitter istället kvar precis här och är för bekväm för att göra något åt det. Jag fastnar i tanken och skriver om något som varit. Ibland om något längre fram men fortfarande minst här. Hur slutar man beröras av något som varit en så förbannat stor del av ens liv och som inte längre är. Jag vet inget annat. Försöker lägga i backen. Åka ur återvändsgränden. Ibland går det lättare och ibland fastnar växelspaken på ettan. Eller på femman. Fullgas eller ingenting alls. Svart eller vitt. Sällan däremellan.

Jag försöker sätta ner foten. Inte nödvändigtvis hårt men fortfarande tydligt. Stänger igen dörren och alla fönster bakom mig. Vi gör inte på det gamla viset. Jag blir så trött. Trött på att veva runt i samma mönster och trött på att sitta längst ner eller högst upp på gungbrädan. Balans. Grundpelaren. Det är så förbannat viktigt. Balans i mig. I oss. I vardagen. I förhållanden och i hela livet.


#611

I torsdags promenerade vi runt Djurgården. Höst i luften och en kyla som bet sig i kinderna.

 
Knäppte bild efter bild pga så himla fint. Får inte nog.
 
 
Tog oss till Rosendals trädgård för fika och för att knäppa ytterligare några bilder. Han stekt bröd med en massa topping och jag en ostfralla. Sparade plats till fika nummer två. Kardemummabullar dvs bland det bästa vi vet.
 
 
Nytt smultronställe. Barn som lekte. Trädgårdsfix. Växthus. En mindre butik med så mycket fint. Dofter. Fruktträd. Höstäpplen. Ett gammalt slott. Hästhage. Spegelblankt vatten. En liten brygga bredvid sjön. Springtävling. Trötta ben och munnar som gick i ett.
 
 
 
Kaknästornet som han lärde mig. Här satt vi någonstans i mitten utav alla höstfärger. Skrattade. Spelade passenger från högtalarna och sjöng med. Han som vi om några timmar skulle få uppleva bara ynka meter ifrån oss. Knäppt. Fem av fem med en guldstjärna i kanten. Glad ända in i själen.
 

#610

Vi vinner för att sedan förlora.


#609

Jag går så stadigt jag kan. Förminskas ibland med för mycket i ryggsäcken. Plockar ut en del men sparar för mycket. Jag vinglar fram. Ett steg bak och två steg fram. Jag slänger en snabb blick på handleden. Klockan tickar och jag vill så förbannat gärna hinna i tid. Jag passerar tät skog. Överallt och runt omkring. Tystnad. Vattnet glänser ifrån solen på sjön så stilla. En smal brygga sträcker sig ut i vattnet där jag tillslut sjunker ner. Jag lägger mig ner på ryggen med fötterna mot vattnet och med solstrålar som vilar mot mitt ansikte. Jag slumrar till och vaknar något kallare än tidigare. Solen har försvunnit bakom två gråa moln och vinden har börjat ta fart. Kylan biter sig i kinderna och jag kravlar mig upp för att skynda mig vidare. Benen viker sig några gånger innan jag tar mig upp på fötterna för att fortsätta. Går vilse för att hamna rätt. Tiden går och jag jagar den likt ett lejon jagar sitt byte. Vänta skriker jag med hes stämma. Jag hinner inte med. Halkar efter. Ni flera meter före. Jag famlar omkring och jagar så förbannat. Vänta på mig. Ni som går med tiden. Solen letar sig fram och tar varje chans som kommer. Små strålar som tar sig förbi och lyser intill. Jag ser och jag hittar min plats i livet lite mer för varje dag som går. Tack ni som visar vägen någonstans i förväg. Jag är påväg.


#608

Jag trivs ganska bra. Med mig. Med relationer. På jobbet. I övrigt. Oftast åtminstone. Ibland säger magen något annat. Signaler som skickas ut i kroppen. Jag vet inte. Känner nog bara igen mig. När jag bytte härifrån till dit. En annan stad. En stad som jag då redan kunde ganska väl men som var ny på många andra plan. Nya bekantskaper. En nyare jag. Eller bara jag och inte längre två. Växte ytterligare någon centimeter. Rakryggad. Fortfarande vinglig som i ett för höga klackskor. Ovan men stadigare än tidigare. Lärt mig. Övat. Jag behöver upprepning. Upprepning som i nytt. Som i rutin eller bara en annan rutin än den idag. Jag söker på internet. Googlar. Går in på olika hemsidor. Knappar in olika städer. Olika program. Stannar upp och funderar. Vad vill jag jobba med? Vem är jag? Vad vill jag bli? Fan så svårt. Det tar i. Skrämmer skiten ur mig. Ansvar. Vuxen. Inte alltid. Men ibland. När det kommer för nära. Andas in för att andas ut. Jag har nog någonstans alltid vetat. Tack vare henne och jag förmådde att se mig själv utifrån för kanske första gången. Jag vill så förbannat gärna hjälpa. Ge tillbaka. Beröra. I skrift. I ord. Använda orörda kunskaper till något användbart. Jag tror det var hela meningen. I allt det svåra. Det känns så typiskt Gud. Han hade en plan. Utritad och klar in i minsta detalj. Så många gånger jag blundat. Missat hans blinkningar. Tagit omvägar som blivit ledtrådar. Jag ser nu och kanske tydligare än vad jag tidigare någonsin gjort.


#607

Fortfarande minst här men jag bättrar mig. Försöker. Jag har nog bara för mycket i tanken. Tankar som blir till skrift som blir till ord. Rensa för att få plats med nytt. Sortera i kartonger. Packa undan. Slänga en del och spara det som fortfarande går att använda.


#606

Vi försvinner åt olika håll. Några utspridda lite varstans här hemma. Andra längre än så. Jag är kvar precis här och allt är som vanligt eller bara så det är.


#605

Tog tåget upp till huvudstaden. Såhär fint såg det ut mestadels av resan. Höst i luften dvs min bästa årstid.

 
Slog in vårt hotell på gps:en och började därefter vår jakt. Sprang på en fin mitt i allt. Hon som jag inte träffat på en himla lång tid. Småpratade och sa hejdå innan vi fortsatte mot hotellet. 
 
Checkade in och fick vårt rum. Klev in och möttes utav det här. Solsken och Stockholms fasader. Trivs så bra här. Lär mig och blir bättre på att hitta mer och mer för varje gång.
 
 
Tog ett stopp här. Phils burger. Beställde in deras halloumiburgare och smaklökarna dansade. Bland det godaste jag ätit dvs tio av tio. I den fanns bland annat avokadoröra, rödlök, tomat, sallad och dressing. Himmelskt.
 
 
Satte oss på tunnelbanan och fortsatte sedan bort mot Globen där resten utav kvällen spenderades. Med honom bredvid. Min fina storebror.
 
 
Vakande upp tidigt på lördagen och åt hotellfrukost innan det var dags att checka ut. Strosade runt i solsken och jagade Pokémon i väntan på tåget. Samlat ny knäpp energi tills nästa gång. Ses snart.