#604

Vi står perrongen. Påväg någon annanstans som så många gånger förut. Det är höst i luften och regnet öser ner. Jag tar av mig jackan och krånglar på mig min tjocktröja samtidigt som jag räcker över min kaffe till honom. En kvart senare öppnas dörrarna. Platserna 69 och 70 läser jag upp högt. Kaffet har kallnat och tåget är försenat. Vi letar rätt på våra platser och sätter upp våra väskor på hyllan ovanför. Tre timmar med några stopp på vägen och utanför skiftar vädret mellan ösregn och små solglimtar som letar sig fram. Jag älskar att åka tåg. Liksom buss och bil. Jag stressar ner. Blir lugnare. Andas mer på djupet och ser hur världen passerar utanför. Eller bara jag som åker ifrån. Lämnar för något annat. Bon iver släppte nytt album idag. Terapi för öronen och 000000 Million går på repeat. Blundar ibland. Blickar ut över något som passerar förbi. Träd som håller på att ändra färg och jag förundras över hur fint det är. Som om jag ser allting ifrån ett annat perspektiv här inifrån. Vi är så förbannat duktiga på att klaga. För varmt. För kallt. För soligt. För grått och för regnigt. Jag vill alltid ha det såhär. Fyra årstider och jag behöver aldrig välja. Jag förflyttar blicken mot honom och han ler med ett par trötta ögon. Jag räknar på fingrarna. Det här blir vår tredje gång. En för varje år. Jag är så glad i hela honom. I oss tillsammans. Att vi har en sån bra relation. Att vi någonstans alltid haft och fortfarande har trots fem år emellan. Tåget börjar sakta in och jag vet inte alls vart vi är mer än att vi är omringade av skog. Någonstans mitt i ingenstans. Signalfel hör jag någon förklara i högtalarna. Det har slutat att regna och molnen har gått ifrån gråa till nu blåa med små ynka moln utspridda lite varstans. Tåget stannar och jag måste springa på toa. Igen. Kaffet rinner rätt igenom och det är tredje gången som jag krånglar mig ur sätet för att krångla mig tillbaka in. Tack för fungerande toalett och för han bredvid. Amen.


#603

Jag vet. Jag snöar så lätt in mig. Enformigt. Ni vet. Det är nog mer en parentes. En påminnelse till mig själv. Så att jag ser när jag bläddrar igenom vad jag skrivit. Inget i världen får mig att må så bra som löpningen. I hjärtat. I själen. I hela mig. Det är min terapi. Jag hade ju så förbannat svårt att kontrollera det sist. Sist som i skör. Sjuk. Två istället för en. Jag tappade bort mig själv och jag vill byttes istället ut till jag måste. Röd lampa. Jag sket fullständigt i stoppskylten. Herrejävlar vad jag sprang. Sprang ifrån alla varningssignaler. Blundade. Jag måste inte. Men jag vill. Stor skillnad. Jag hatar det ordet. Måste. Det är så kravfyllt. Ömmar. Kröker mig. På vissa plan åtminstone och på andra ganska nödvändigt. Jag behöver fortfarande passa på mig själv. Känna efter. Ifrågasätta. Sätta ut vakter så att ingen bedragare smiter in. Bunkra upp med alla mina verktyg som jag samlat på mig. Jag stannar numera vid stoppskylten och jag kollar varsamt efter varningssignaler på vägen. Grön lampa och herrejävlar vad jag springer.


#602

Det märks så tydligt. Hur luften förnyas. Ändras. Graderna som sjunker successivt. Träden som går ifrån gröna till nu med lite mera färg och mörkret som hittar hit snabbare. Vilket startskott vi haft. Startskott in i september. In i hösten. Sensommar med solstrålar som fortfarande värmer.


#601

Klockan slår om till 02:00. Lampan ute i hallen är tänd och ett svagt ljus letar sig in i rummet. Utanför hörs bilar ifrån den stora vägen och jag vaknar upprepade gånger. Vaknar för att somna om igen. Eller jag vet inte. Jag tror aldrig jag somnade. Känns inte. Drömmer konstigt. Verkligt. Ligger någonstans på gränsen. Mellanstånd till vaken. Jag har blivit så dålig med sömn eller bara till en vana. Vaknar alltid minst en gång. Oftast mer än så. En gång för att jag är för varm. En annan för att jag behöver kissa. En tredje för att jag drömt. Inte nödvändigtvis någon mardröm. Bara drömt och en sista utan någon vidare förklaring. Jag blir så trött. Ligger och vrider och vänder. Byter håll på kudden som så lätt blir för varm. Trasslar och trixar. Klockan ringer om några timmar. Jag vet. Som ett slag i magen. En våg av trötthet och jag sjunker. Ögon som värker och ett huvud som känns tungt. Blundar igen till ett av alla försök att somna om. Klockan närmar sig 03:00. 02:57, 02:58, 02:59. Vi hörs när energin sugit åt sig igen.


#600

Äter var tredje timme. Skriver om något som tar för mycket plats och läser samma meningar om igen.


#599

Jag springer. Blicken fastklistrad rakt fram. Jag kollar inte bak. Glömmer av att kolla åt sidan. Jag springer. Känner något i magen. I hjärtat. I hela kroppen. Jag möter blickar utanför. Någon ler. Vinkar glatt. Jag ler tillbaka. Jag springer. Med musik i öronen som påminner om något annat. Om något som varit. Om något längre fram. Om något här. Jag springer. Benen bär och jag känner mig oövervinnelig. Starkast i världen. Jag ökar farten. Ena benet framför det andra. Jag andas med magen. På djupet som jag lärt mig. Jag andas för att hålla anden för att samla ny kraft. Jag springer.


#598

Vaknar med lätt huvudvärk. Jag har ju knappt sovit på tre dagar nu. Vaknat för att det varit för varmt. Vaknat för att jag behövt gå upp och kissa. Vaknat hela tiden. Åtminstone varannan timma. Jag har nog varit mer känslig de senaste dagarna. Rör mig inte. Ta inte i mig. Lite mer än vanligt. Jag vet inte. Jag pendlar. Mest glad. Bräcklig men ändå hel. Gråtmild. Irriterad. Stressad. Tankespridd. Inåtvänd. Upprymd. Tacksam. En drös känslor och något mer där emellan. Jävligt oklart. Inte nödvändigtvis något dåligt. Jag behöver nog bara bli bättre på att sortera. Ordna upp. Lite klarare. Stapla upp i en stor hög. Inte så förbannat rörigt. Lära mig hantera. Sätta upp strategier. Varför känner jag såhär idag? Ta fram den största spade och gräva ett stort hål i varje känsla. "Jaha." - känslan. Jag känner såhär pågrund av detta. Eller det här. Fan så svårt. Kommer ingenstans. Står och stampar på samma ställe. Stampat så förjävligt att skorna gått sönder och marken under mig försvunnit.


#597

Ledig dag och jag tog tåget någon annanstans. Till min bästa stad med min bästa människa bredvid. Hon som varit ifrån allra första början och som alltid kommer vara. Har mest pratat om oviktiga saker eller bara om sådant som är viktigt för oss. Ätit blåbärsscones. Skrattat. Räknar ner tills nästa gång. Ses snart.


#596

Sover konstigt. Vaknar. Somnar om för att vakna igen. Gick ner och kokade gröt. Gick upp för att äta i sängen. Jobbar idag. Långpass. Tills imorgon för att sedan fira mina två solstrålar som fyller år. Liten som blir två och jag undrar mest vart tiden tagit vägen. Plus tjugo år och han blir tjugotvå. Han som gått bredvid mig i snart tre år. Hipp hipp hurra. Grattis i förskott. Så glad i er.


#595

Varit ledig i tre dagar och jag har mest umgåtts med mina bästa personer. Fikat med hemmagjord äppelpaj. Strosat runt i solstrålar och sommarvärme. Tränat. Träffat honom som jag inte sätt på så himla länge. Kramats med min favoritkille. Skrattat och gråtit om vartannat. Och jag blir så ledsen. Jag glömmer så lätt. Fokuserar på helt fel saker. Oroar mig över något som ännu inte är. Alltså ingenting att oroa sig över. Något som känns långt inne i magen. Hukar mig. Behöver nog bara påminnas ibland.


#594

 

 
 
 
 

#593

Vi räknade ner till tio. En gång. Två och tre gånger. "På ett skriker vi. Okej?" Fem, fyra, tre, två och knäppt tyst. Ett generat skratt. Det var i princip allt som kom ur mig. En gång till sa vi högt till varandra. Nu bara bestämmer vi. Vågorna slog mot bryggan och vinden överröstade allt runt omkring. Jag hade kunnat skrika hur högt som helst. Rätt ut. Fan så svårt. Jag kan inte. Helt jävla allvarligt. Det går inte. En fjärde gång. Övar. Tar sats och jag skriker igen. Som ett tämjt lejon. Skriker någonstans långt inne i magen åt allt som någonsin varit fult och fel. En femte gång och jag ska överrösta hela universum.


#592

Tystnad. Om allt det som inte blir sagt. Om allt det som man så förbannat vill läcka ur sig. Lätta på vattenkranen och låta det sippra ur. Allra helst på full effekt så att hela köket och allt runt omkring blir genomblött. Genomblött för att där ligger en sked i diskhon som får vattnet att sticka iväg åt alla håll.
Det blir fullt. Något som tar för mycket plats. Som ett frö som man omedvetet vattnar lite åt gången. Varje gång orden fastnar på tungan. Sväljer istället för att spotta ut. Man tar sats för att sedan tvärbromsa precis innan man ska hoppa. Ett försök till att veckla ut vingarna för att istället stupa rakt ner. Inte att man ska säga allt man tänker. Vräka ur sig varje liten tanke. Nej. Inte så. Ni vet. Går tillbaka till början och kröker mig lite. Tystnad. Det låter så fel. Passar inte in. Tvärtom. Mer som ett vrålskrik. Åtminstone någonstans inuti. Se mig. Hör mig. Det råder ett krig innanför murarna. Vi vet så lite. Inte ens ett uns.


#591

Landat här hemma igen. Blivit moster för en andra gång. Tillbaka på jobbet dvs kommit in i någon slags vardag. Gått in i september och jag har så många bra saker att se framemot. Allt är som det ska. På något vis. Ibland inte alls. Från dag till dag. I vilket fall så trivs jag nog ganska bra. Lite renovering kvar bara. Små fix att ta itu med. Någon tavla som ska hängas upp. Möblera om. Gammalt som ska ut. Återkommer när allt är klart. Snart.