#651

Får tillbaka lika fort som man säger emot. Eller kanske bara lite strösocker i form av karma. "Jag trivs inte så bra." "Trött idag." "Nu går jag snart i tusen bitar av förtvivlan." "Sa till tjugo gånger på två ynka minuter utan resultat." En vecka senare kom smällen. Likt ett slag i huvudet. En spark där bak. Äter upp det jag tidigare sagt och sväljer likt tusen nålar. Klump i magen. Från fulltankad till slut på bensin. Noll energi. Trött på djupet. Spottar ur mig ännu mer. "Jag är så trött." "Det tog så mycket energi sist. Energi som jag varken vill eller orka ge igen." "Nytt, nytt, nytt och jag går runt och leker blindbock." "Från 0 till 80 och ner på 0 igen för att köra i hundratjugo kilometer tillbaka till 80 igen." Och hela kroppen skriker stopp. Andas in för att andas ut och för kanske första gången så väljer jag att lyssna på det jag kallar magkänslan. En känsla som kastar mig hundra meter ut ur luften och jag kan bara hoppas att jag landar någonstans mjukt.


#650

Jag skrev nog något liknande. Tackade så hjärtligt till alla er som då tänkt på mig. Ett år senare och jag bugar igen. Vårväder och solstrålar utanför och jag känner mig nog mer levande än vad jag tidigare någonsin gjort. Sång och presenter. Kramar i mängder. Så många fina grattishälsningar och det värmer så förbannat i både kropp och hjärta. Skrattat och gråtit en skvätt. Känslor både upp och ned så som jag är. Aldrig riktigt rakt. Är i vilket fall så förbannat glad över att bli ett år äldre. Kryssar för 21. Vill aldrig sluta räkna. Alltid växa till en klokare och bättre jag. Grattis till mig och till dig pappa. På Ulf dagen.

#649

Och jag skrev något liknande med att jag spyr på hela jävla mänskligheten mitt i all sorg. Fastklistrad framför nyheterna med en klump i magen som skrek skam. Jag skämdes över att vara människa och såg bara mörker likt svart aska. Sväljer och tar tillbaka. Jag ser nu. Små glimtar av ljus. Det ljus som lyser i alla er som öppnade upp era armar och tog emot skärrade människor med värme. Alla ni som öppnade upp era hem. Ni som hjälpte äldre över gatan. Som tröstade och kramade. Alla ni poliser. Jag bugar för er. Och för alla er som ger mig hopp mitt i all förtvivlan. Ni är solstrålar om dagen och de starkaste stjärnorna om natten.

#648

Tid gör oss äldre. Förhoppningsvis en gnutta klokare också med för mycket på axlarna. År har gått åt till ingenting. Eller bara till att försöka vara en bättre jag. En lite mera jag på de flesta plan. Gått in och ut i något liknande. Alltid med en fot utanför och den andra stadigt innanför. Vågar inte. Så förbannat rädd för förändring samtidigt som jag kräver förändring i hjärtat. I hela kroppen nerifrån och upp. Byggt mitt liv kring dig. Hamrat och spikat så förjävligt med några slag på en ömmande tumme. Då likt en stödpelare i mitten som hållit taket uppe. Nu med för många år på nacken och jag utan tak. Ömtålig likt en porslinsdocka och jag tippar på tå för att inte trilla omkull. Snubblar ibland på för långa skosnören. Genomblöt av ösregn ovanför. Tid gör mig äldre. River ner för att bygga om. Jag som i min egna stödpelare. Jag som i grunden och hela huset. Med torra kläder och knutna skosnören. Du som i träflisor ifrån något gammalt. Det som varit men inte längre är. Plockar upp för att spara i en för stor ficka. Fortfarande med mig tills den dagen kommer och jag står stadigt på egna ben.