#648

Tid gör oss äldre. Förhoppningsvis en gnutta klokare också med för mycket på axlarna. År har gått åt till ingenting. Eller bara till att försöka vara en bättre jag. En lite mera jag på de flesta plan. Gått in och ut i något liknande. Alltid med en fot utanför och den andra stadigt innanför. Vågar inte. Så förbannat rädd för förändring samtidigt som jag kräver förändring i hjärtat. I hela kroppen nerifrån och upp. Byggt mitt liv kring dig. Hamrat och spikat så förjävligt med några slag på en ömmande tumme. Då likt en stödpelare i mitten som hållit taket uppe. Nu med för många år på nacken och jag utan tak. Ömtålig likt en porslinsdocka och jag tippar på tå för att inte trilla omkull. Snubblar ibland på för långa skosnören. Genomblöt av ösregn ovanför. Tid gör mig äldre. River ner för att bygga om. Jag som i min egna stödpelare. Jag som i grunden och hela huset. Med torra kläder och knutna skosnören. Du som i träflisor ifrån något gammalt. Det som varit men inte längre är. Plockar upp för att spara i en för stor ficka. Fortfarande med mig tills den dagen kommer och jag står stadigt på egna ben.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback