#694

Pratar inte eller bara mindre än igår. Vänder mig om och låtsas att jag sover fastän jag tänker på dig. Från ingen till någon tillbaka till ingen och om igen.

#693

Han ropar efter mig. Högt och flera gånger i olika tonlägen. Och jag svarar om igen men han bara fortsätter att ropa. Ropar med sin lilla röst. Jag går efter honom och han frågar om jag vill leka, igen. Tredje gången gillt. Vi kör bilarna upp och ner. Jag en gul ambulans och han polisbilen. Precis som förra gången. Höger och vänster. Hoppar och flyger. Han skrattar och jag iakttar. Undrar hur jag klarat mig. Mitt mosterhjärtat går snart i tusen bitar av överdosering av kärlek. Vill alltid leka aldrig sluta. Alltid hålla dig i handen aldrig släppa taget.

#692

Det är så självklart. Så förbannat självklart i allt det som aldrig varit.

#691

Och världen behöver lite mer färg.

#690


#689

22, 23, 24, 25 och jag går runt i dimma.

#688

Går runt i mig själv och tänker tankar som världen inte har tid att tänka. Som jag inte har tid att tänka. Undrar hur jag hamnat här. Tusen meter ifrån eller bara utanför. Främmande. Ifrågasättande. Spyr av rädsla. Spottar ur orden på tomt fält där bara vi får finnas till. Magen värker och jag snurrar runt i något som jag inte kan hantera. Når inte. Armarna är förkorta och jag förstår ingenting. Drömmer. Verklighet. 

#687

Tanken slår mig ibland. Mer sällan än ofta men fortfarande vid liv och jag undrar vad du hade sagt. Ibland känns det så självklart. Som om jag är på helt jävla rätt väg. Och ibland är allt så förbannat osjälvklart. Som om vägen suddats ut och jag befinner mig inte längre på utan mer bredvid någonstans nere i diket. Det pendlar. Jag fastspänd på den längsta berg och dalbana och kan inte hoppa av. Loopar. Uppåt. Neråt. Blir illamående av tanken. Svarar på mina egna tankar och hoppas att du ska höra.

#686

Och jag har nog alltid vetat fastän det inte alltid blivit så.

#685

Vi skrattar tyst. Skrattar någonstans mitt i allt det allvarliga. Iakttar människor som kliver innanför dörrarna. Målar upp historier om var och en. Någon som kommer in hukad med händerna om magen och ser sig omkring. Vi tror att han blivit skjuten. Eller det är åtminstone vad vi säger till varandra. Skjuten som i en av alla action-rullar medan han i verkligheten antagligen bara fått magknip. I värsta fall en blindtarmsinflammation. Så fortsätter vi ett tag och jag glömmer för en stund. Glömmer varför jag är här tills det blir vår tur att komma in i ett av alla sorgsna sjukhusrum. Jag upp på en brits och ni alldeles bredvid. Med vingar utsträcka beredda att ta emot. Jag klarade mig den gången. Liksom gångerna innan dess och gångerna efter. Från då till idag och jag rotar i fulla block som jag skrivit i under åren. Rotar i mig själv och hittar något som jag skrev i samma veva: Hur kan någon klamra sig fast så förbannat i hjärtat? Jag förstår ingenting. Från svart till en aning gråare. Utsuddat med bokstäver som smetats ihop. Läser igen och jag förstår precis. Fortfarande kvar i hjärtat. Då som i nu och längre än så.


#684


#683

Tre timmar senare och vi ska vänta i ytterligare två. Lång väntetid på flygplatsen och jag längtar hem. Vi har haft det så, så bra. Men ni vet. Borta bra men hemma bäst. Oavsett hur när eller vart jag hamnar. Det bara är så. Stopp. Måste stanna tanken. Rörigt. Det går inte ihop. Går emot varandra. Ryter ifrån. Längtar till vardag när jag är ifrån och längtar bort från vardag när jag är i det. Nöjer mig aldrig. Längtar åt allt som inte är. Så förbannat dumt och jag kräks på alla dåliga tankar. Påminnelse: Vi gör så gott vi kan.

#682

Från ingenting till något annat. Hamnade i London tidigt igår morse. Strosade runt och såg så himla mycket fint. Vilken stad. Tjugofyra timmar senare och jag är förälskad. Hyde park. London eye. Smultronställe i mängder. Åt världens godaste gröt på 26 grains. Himlen. Orgasm. Smaklökar som dansar. Har det så himla fint trots sämre väder idag med spring in och ut i affärer för att undvika regnet. Ikväll har vi varit på musikal. Mamma Mia. Min bästa film och jag suger in så förbannat mycket lyckorus.