#685

Vi skrattar tyst. Skrattar någonstans mitt i allt det allvarliga. Iakttar människor som kliver innanför dörrarna. Målar upp historier om var och en. Någon som kommer in hukad med händerna om magen och ser sig omkring. Vi tror att han blivit skjuten. Eller det är åtminstone vad vi säger till varandra. Skjuten som i en av alla action-rullar medan han i verkligheten antagligen bara fått magknip. I värsta fall en blindtarmsinflammation. Så fortsätter vi ett tag och jag glömmer för en stund. Glömmer varför jag är här tills det blir vår tur att komma in i ett av alla sorgsna sjukhusrum. Jag upp på en brits och ni alldeles bredvid. Med vingar utsträcka beredda att ta emot. Jag klarade mig den gången. Liksom gångerna innan dess och gångerna efter. Från då till idag och jag rotar i fulla block som jag skrivit i under åren. Rotar i mig själv och hittar något som jag skrev i samma veva: Hur kan någon klamra sig fast så förbannat i hjärtat? Jag förstår ingenting. Från svart till en aning gråare. Utsuddat med bokstäver som smetats ihop. Läser igen och jag förstår precis. Fortfarande kvar i hjärtat. Då som i nu och längre än så.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback