#687

Tanken slår mig ibland. Mer sällan än ofta men fortfarande vid liv och jag undrar vad du hade sagt. Ibland känns det så självklart. Som om jag är på helt jävla rätt väg. Och ibland är allt så förbannat osjälvklart. Som om vägen suddats ut och jag befinner mig inte längre på utan mer bredvid någonstans nere i diket. Det pendlar. Jag fastspänd på den längsta berg och dalbana och kan inte hoppa av. Loopar. Uppåt. Neråt. Blir illamående av tanken. Svarar på mina egna tankar och hoppas att du ska höra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback