#637

Och jag försöker samla ihop allting. Sortera i olika lådor. Oviktigt som viktigt. Organisera upp. Spara så att jag kommer ihåg allt som jag vill berätta nu när jag är någon annan eller bara lite mera jag. Lik på många plan men olik på de flesta andra. Jag försöker så förbannat hålla ordning på allt i huvudet men tiden förlängs och dagarna går in i varandra. Jag tappar räkningen. Kommer ihåg för att glömma bort. Samlar så förbannat tills det inte finns någon plats kvar. Och jag liknar det vid att försöka hålla fast vid en näve sand. Det sipprar ut lite åt gången tills allt du har kvar i händerna är luft och lite smågrus.


#636

Vad gör dig glad? 


Jag blir glad av mycket. Vissa hade nog kallat det för klyschigt. Men så är det: naturen. Alla dagar i veckan. Havet till himlen. Solen. Skog till berg. Stjärnklara nätter. Solnedgång och soluppgång. Naturen är det som varar förevigt. Det som borde vara centrum i våra liv.
Människor också såklart. Men jag tröttnar. Inte alltid men oftast. Jag är hon som aldrig nöjer sig. Aldrig stilla. Alltid påväg. Jag blir glad när jag får träna utan måsten. Liksom jag blir glad i skratt. Att skratta så mycket att magen viker sig och man kniper efter luft. Jag blir glad av ord. Ganska tomma men betydelsefulla. "Hur mår du idag?" "Har du sovit gott?" "Hör av dig så jag vet att du kommit hem säkert." Då blir jag glad på riktigt. Ler tyst för mig själv. Jag blir glad när folk lyssnar. Tysta eller inte. Förstående eller inte. Det gör mig inte så mycket. Så länge du lyssnar. Vill försöka förstå. Vill lyssna. Jag blir glad av honom. Han som är samma som jag. Som gör mig tusen kilo lättare. Jag blir nog mest glad av små saker. När andra runt omkring mig är glada. Men allra mest med kameran runt halsen. Eller pennan i handen. Det är nog jag.

Vad gör dig ledsen?

Jag blir ledsen när folk inte lyssnar. När folk ska tro sig förstå fastän de inte har en aning. Då är det bättre att säga som det är. Inte låtsas. Säga rakt ut: "Jag förstår nog inte alltid. Men jag lyssnar. Och försöker." Jag blir mest ledsen när människor runt omkring mig är ledsna. Allra helst om det är på grund av mig. Mest när jag var sjuk. När mamma var ledsen. Vi grät. Först hon. Sen jag. Och ingen av oss trodde nog att tårarna någonsin skulle ta slut. Jag blir ledsen av orättvisor. Världen är så förbannat orättvis. Mer arg. Fan. Vill ändra på så himla mycket. Och sist: När jag saknar. Jag hatar att sakna. Det är det värsta jag vet och jag går alltid sönder så förbannat mycket. Gråter tårar som aldrig vill ta slut.

Din favoritlåt?

Denna är så förbannat svår. Jag har ingen aning. Jag har så många olika ifrån olika passager i livet. Fina som fula. Om jag måste välja. Nu ikväll. Så hade jag nog valt: The Fray - You found me. Av olika anledningar. Gråter ibland. Är glad andra gånger. Den berör. I hjärtat. Även: The Fray - Happiness. Återkommer alltid till dessa. Oavsett år som passerar. Oavsett hur många nya favoriter jag hittar. Tröttnar aldrig. Därför får det nog bli dessa två. Igen: av olika anledningar. 

Din favoritmat?

Jag vet inte. Tröttnar här också. Kan nog inte välja. Kanske ris och kycklinggryta? Italiensk pizza. Åh. Eller en god sallad. Jag vet inte. Finns så himla mycket gott. 

Din bästa plats? 

Här. Hemma. Jag skriver ofta om hur jag vill någon annanstans. Alltid påväg. Jag vill se mig omkring. Upptäcka nytt. Men i slutändan så vill jag nog tillbaka. Här kommer alltid vara hemma. Fyra vita väggar som signalerar trygghet. Rom. Hemma någon annanstans som jag brukar säga. Jag vet inte. Jag tror jag bott där i ett tidigare liv. Om man nu väljer att tro på sådant. Återkommer allltid dit. I tanken. Andra drömresemål är: New York. Paris. Grekland är en återkommande favorit. Norge. Island. Afrika. Listan kan göras lång. 

Favoritårstid?

Höst. Höst. Höst. Och december. Jultider. Trivs bra i sol och värme också. Våren när snön smälter och allt som försvunnit vaknar till liv. Jag trivs här. Bland alla årstider. Lite utav varje. Behöver aldrig välja. Fint. Glömmer nog ibland.

Kaffe eller te?

Jag är nog både och. Kaffe och te. Periodare. Just nu: Kaffe.

Vem är din viktigaste person? 

Jag har så förbannat mycket fint runt omkring. Vänner lite utspridda över hela världen. Mest utspridda här. Någon som fortfarande är hemma. Andra som flugit ut. Prövar sina egna vingar och jag är så förbannat stolt. Nerifrån och upp. I hela mig. Min familj. Mamma. Pappa. Mina syskon. Jag klarar mig inte utan dem. Hon som någonstans alltid kommer att ha en stor plats eller bara en egen del i hjärtat. Oavsett hur och oavsett vad. Jag tror det var hela meningen. Gud hade redan en plan. Utritad och klar in i minsta detalj. Från allra första början. 

Det viktigaste i livet? Eller för dig?

Jag vill skriva något i form med att alltid förbli lycklig. Men jag vet att livet inte fungerar så. Lycka är ingen destination. Det är en känsla. Likt hunger och trötthet. Den kommer och går lite som den vill och det är inte menat att vi alltid ska vara lyckliga. Livet är upp och ner. Och det är kanske det som är det fina med det hela. Så jag svarar nog såhär: Det viktigaste för mig är att mina bästa personer får må bra. Eller att alla ska få må bra. Att jag får må bra. Att vi är friska. Liksom att jag får vara frisk. Att jag får göra allt det som jag drömmer om. Eller åtminstone en liten del utav det. Att jag inte lägger ner tid på ånger. Jag vill så gärna hjälpa. Kanske det viktigaste. Att kunna ge vidare mina verktyg till andra som behöver dem mer än jag. Vara till dem som hon var för mig.


#635

Vi pratar om sådant som gör oss lite mindre mänskliga. För stunden åtminstone. Om sådant som får axlarna att åka upp i hundratjugo kilometer i timmen och om sådant som gör benen något kilo tyngre. Om klumpen i magen och om tröttheten i kroppen. Vrider och vänder på tanken. Sätter ord på varandras och ställer frågan tillbaka. Du skriver något om att känna sig ostabil men att fortfarande må bra. Jag vinglar till på stolen. Tappar balansen och förstår precis. Rakt in i hjärtat. Mina ben springer in i varandra och hela jag befinner mig nog i obalans mest hela tiden. Jag tar på mig en tjocktröja och går ut i solen medan kaffet rinner ner. Ställer mig stadigt på båda fötterna och bara står. I fem och tio minuter. Sedan går jag in och häller upp en kopp kaffe samtidigt som jag skriver till dig: "Och det är nog trots allt det som är det viktiga. Att man mitt i all obalans fortfarande mår bra."


#634

Sjukstuga här hemma. Frusit och svettats om vartannat med en huvudvärk som vägrar ge med sig. Likadant varje år och det är ett mirakel om man slipper undan. Är det inte magsjuka så är det influensan. Och är det inte influensan så är det halsfluss. Är det inte halsfluss så är det en långdragen förkylning som man får gå och dras med i över två veckor. Hurra för dessa månader. Behöver värme. Fågelkvitter och blå himmel. Solstrålar i form av D-vitamin och en dos av ny knäpp energi.