#681

Med nytt rekord i tid och ingenting har någonsin känts mer rätt.

#680

Jag tänker att det är sista gången jag skriver om dig samtidigt som händerna flyger fram och tillbaka på tangenterna. Knattrar så förbannat med värkande fingrar. Jag tog bilen ner hit igen. Hit som i förra sommaren som i oss två långt ifrån verkligheten. Jag parkerade bilen och hoppade in i din. Trött och frysen i tunna kläder. Du gav mig din halsduk och den luktade så som jag minns dig. Varm hud i stark parfym. Ett och två varv runt halsen och vi slog oss ned på några stenar nere vid havet. Du är där och jag är för långt ifrån för att vidröras. Himlen var svagt rosa och ett litet hjärtformat moln vilade ovanför. Det skulle kunna vara något taget ur en film och ibland undrar jag. Undrar på riktigt. Sådär att jag nyper mig lite för hårt i armen. Jag vaknar inte. Verklighet. Himlen är mörk ikväll. Moln som smetar ihop sig och regn som vilar ovanför. Jag fryser utan halsduk med för tunna kläder. Jag är här och du är för långt ifrån för att vidröras.


#679

Och jag såg aldrig för jag visste inte. Blundade i en då trasig liten kropp. Du var starkast i världen. Likt pippi. Hulken. Fast inte så värst grön. Mer i mänsklig form. Jag lastade över hela mig och ni fick bära. Bar så förjävligt. I uppförsbacke och i nedförsbacke. Se mig. Hör mig. Ni gav och jag tog. Sipprade ur energin i små tunna sugrör. Sög så förbannat likt den törstigaste mygga tills allt blod var slut och ni inte orkade längre. Så jag tänker tyst för mig själv. Nu när jag äntligen börjat se igen. Se dig. Som om blodet jag tog aldrig kom tillbaka. Du är starkast i världen. Då som i det som varit och nu som i det som är. Så jag vill att du sträcker på dig. Sträcker på dig och krossar väggarna som den Hulk du är och alltid kommer vara.


#678


#677

Det är en ynnest att få bo såhär. Ett stenkast ifrån havet. Min plats i livet oavsett hur eller när. Spenderat tre kvällar i rad här nere den senaste veckan. Växer hundra meter upp i luften och blir något stadigare på fötterna. Självsäker. Harmonisk. Med samma bredvid eller någon annan. Knäpper bild på solnedgång och på det finaste jag vet. Pratar ikapp. Badar i ett hav av mörker. Skrattar. Cyklar lite vingliga eller bara fulla på livet till nästa stopp och sen hem när klockan slagit för mycket. Är i mitten av så mycket fint. Mest i nedförsbacke men fortfarande upp ibland. Små stunder. Jag tänker nog inte lika mycket. Slutat att längta och finns bara nu.

#676

Jag minns hur vi vaknade i vanlig ordning. Jag alldeles för tidigt med tankar som ekade högre än det största tåg i den fulaste tunnel. Jag på ena sidan av rummet och mamma i andra. Två stycken 90 sängar, en matta och någon typ av byrå. Jag minns inte riktigt. Ett litet fönster i taket också. Vindsvåning eller bara andra våning. Väggarna var målade i vit äggfärg blandat med något som liknade blått mönster. Där hängde små skyltar med citat på. "Ingenting är omöjligt.. Det omöjliga tar bara lite längre tid." Mamma köpte likadana att hänga på väggarna här hemma. Någon på toan. Någon i vardagsrummet och en på mitt rum. Som fortfarande hänger kvar efter några år på nacken. Jag läser sällan men påminns ibland. För det är väl trots allt så att man i efterhand inser. När man stängt en gammal dörr och öppnat en ny. Fortfarande lite trasig. Färg som saknas eller bara en stött kant i ena hörnet men hel på de flesta andra plan. En helt vanlig torsdag eller bara allt annat än en vanlig torsdag. Frukost. Likt de flesta dagar. Vägning. Inte likt de flesta dagar. Du körde mig dit och tio minuter kändes som timmar. Du visade mig hur en bil fungerade för jag hade aldrig lärt mig. Hur man växlade. När man växlade. Varför man växlade. Vart broms och koppling satt. Gasen. Jag frågade och du svarade. Jag iakttog och du utförde. Det var mina mest bekymmers friaste stunder i allt det som då var fult och fel.

#675

Jag ser. Du är precis som jag. Skör. Mänsklig. Lycklig om vartannat. Gråter en skvätt i ett fult rum omringad av känslomässig kaos. Skrattar tills magen viker sig och benen inte längre bär. Inte det ena mer än det andra. Allt måste vara i balans.

#674

Allting handlar mindre om dig och mer om allt annat. Det är åtminstone så det känns innan du bryter dig in. Hal och flyktig likt en tvål som slingrar sig förbi vakterna jag så noggrant satt ut vid de känsligaste ingångar. Vet inte längre vart jag är. Om jag är vaken eller om jag fortfarande sover. Pendlar mellan dröm och verklighet. Från klart till oklart igen och jag snurrar runt i tanken som berör mig likt de tidigare hundra gångerna. Kom inte hit. Inte nu. Nu när huset äntligen börjar bli klart.