#676

Jag minns hur vi vaknade i vanlig ordning. Jag alldeles för tidigt med tankar som ekade högre än det största tåg i den fulaste tunnel. Jag på ena sidan av rummet och mamma i andra. Två stycken 90 sängar, en matta och någon typ av byrå. Jag minns inte riktigt. Ett litet fönster i taket också. Vindsvåning eller bara andra våning. Väggarna var målade i vit äggfärg blandat med något som liknade blått mönster. Där hängde små skyltar med citat på. "Ingenting är omöjligt.. Det omöjliga tar bara lite längre tid." Mamma köpte likadana att hänga på väggarna här hemma. Någon på toan. Någon i vardagsrummet och en på mitt rum. Som fortfarande hänger kvar efter några år på nacken. Jag läser sällan men påminns ibland. För det är väl trots allt så att man i efterhand inser. När man stängt en gammal dörr och öppnat en ny. Fortfarande lite trasig. Färg som saknas eller bara en stött kant i ena hörnet men hel på de flesta andra plan. En helt vanlig torsdag eller bara allt annat än en vanlig torsdag. Frukost. Likt de flesta dagar. Vägning. Inte likt de flesta dagar. Du körde mig dit och tio minuter kändes som timmar. Du visade mig hur en bil fungerade för jag hade aldrig lärt mig. Hur man växlade. När man växlade. Varför man växlade. Vart broms och koppling satt. Gasen. Jag frågade och du svarade. Jag iakttog och du utförde. Det var mina mest bekymmers friaste stunder i allt det som då var fult och fel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback