#679

Och jag såg aldrig för jag visste inte. Blundade i en då trasig liten kropp. Du var starkast i världen. Likt pippi. Hulken. Fast inte så värst grön. Mer i mänsklig form. Jag lastade över hela mig och ni fick bära. Bar så förjävligt. I uppförsbacke och i nedförsbacke. Se mig. Hör mig. Ni gav och jag tog. Sipprade ur energin i små tunna sugrör. Sög så förbannat likt den törstigaste mygga tills allt blod var slut och ni inte orkade längre. Så jag tänker tyst för mig själv. Nu när jag äntligen börjat se igen. Se dig. Som om blodet jag tog aldrig kom tillbaka. Du är starkast i världen. Då som i det som varit och nu som i det som är. Så jag vill att du sträcker på dig. Sträcker på dig och krossar väggarna som den Hulk du är och alltid kommer vara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback