#673

Vilken fin helg. Inget märkvärdigt. Mer harmonisk. Ner med axlar och andas ifrån magen. Jag är ju så förbannat dålig på det. Axlar som åker upp och slår i tak och andetag i halsen. Blundat för ordet måste och har mest bara varit. Inte så mycket fram och inte så mycket bak. Här och det är helt okej. Firade morsdag några veckor försent med spa på strandbaden och avslutade det hela med brunch för två. Matkoma delux men ack så gott. Placerade oss sedan i varsin solstol här hemma och fyllde på med d-vitamin i form av solstrålar i någon timme innan jag snörade på mig löparskorna. Ny knäpp energi till en ny vecka med ett nytt jobb. Ser framemot det.

#672

Återkommer. Varv efter varv i samma rondell som då. Tänker tankar som man inte får tänka och jag undrar vad du hade sagt.

#671


#670

Pizza och vin i plastglas någonstans i mitten utav hav och solnedgång. Sand mellan tårna och med henne bredvid. Min endaste syster.

#669

Himlen öppnar sig och regnet vräker ner. Vräker utan uppehåll. Smattrar på fönsterkarmen. Smattrar på plasttaket. Jag innanför och iakttar. Höst eller sommar. Årstiderna går in i varandra. Överlappar. Smetar ihop sig. Han ligger nedanför. Jag trasslar in mina fingrar i hans päls och han andas tungt. Kollar på mig med trötta ögon så fort jag slutar och jag undrar hur jag en gång klarat mig utan honom. Himlen sluter sig och regnet slutar falla. Jag tar kopplet i ena handen och låser dörren. Vi går i ett hav av grönt. Andas frisk luft bland fågelkvitter. Det är grått och jag väntar på droppar ovanför. Jag någonstans i mitten utav universum och skänker tankar åt sådant som berör, som gör ont, som glädjer, som inte längre är och som komma skall. Jag gråter en skvätt i takt med regnet som börjar falla och går hemåt. Gråter tårar vi aldrig har tid att gråta.

#668

Varit oklar. Tvivlat. Famlat omkring med trassliga meningar och för korta ord. Stäng av. Satt på. Suttit både längst upp och längst ned på gungbrädan. Aldrig riktigt rakt. För tungt. För lätt. Om vanliga saker som ska vara så förbannat självklara som istället blir så jävla osjälvklara ibland. Och jag undrar mest hur jag ska få dig att förstå när vi inte längre förstår oss själva. Går med för tunga skor men fortfarande framåt. Kikar ibland bakom axeln men inte mer än så. Jag vänder mig inte om. Plöjer upp nya spår. Spår som ska ta mig någon annanstans. Och det får ta hur jävla lång tid som helst. Så länge jag vet vart jag ska.

#667

 

#666

Att vara kapten på sin egna båt.

#665

Från ingen alls till någon bredvid. Från någon bredvid till ingen alls. Slut.

#664

Du viskar något som jag inte hör. Varm hud i en för liten säng. Håller andan och du andas tungt. Blundar och vaknar en meter ifrån i ett för mörkt rum. Gråter tårar från ögon som tillhör någon annan. Jag bredvid och iakttar. Drar täcket över huvudet och somnar om igen. Du viskar något som jag inte hör. Kall hud i en nu alldeles för stor säng.

#663

Tänker hela tiden hur jag vill mer. Dras mellan ena kanten till den andra. Tillräckligt eller otillräckligt. Trivs oftast men ibland inte alls. Gör utan att tänka och tänker vad jag gör. Suckar med trötta ögon men ler mer ofta än sällan. Jag i ena sidan av soffan och du i den andra. Ibland tomt och jag någonstans i mitten utav vitt golv. Skriver något som du förstår men som inte ens jag själv förstår. Vill så förbannat gärna prata med ord. Berätta eller bara sortera. Rensa sådant som tar för mycket plats. Gömmer mig bakom en för stor kudde. Blundar. Hör bara fläkten dåna i bakgrunden. Svettas. Fryser. Aldrig bara nöjd men trivs oftast ändå. Lär mig att trivas mer här istället för där eller då. Vill göra så himla mycket och gärna allt på samma gång eller ingenting alls. Sällan däremellan. Längtar tills den dagen då jag inte längre längtar och bara är. Tänker inåt och snurrar så lätt in i mig i sådant som inte längre är. Som aldrig varit. Drömmer eller bara i en annan verklighet. En annan jag i ett annat universum.

#662

Ser alla ni som är samma som jag för ett år sedan. En sprudlande känsla och något likt lyckorus. Bilder överallt. Mössor och skyltar. Sång och fågelkvitter. Likadant varje år. Blundar. Berörs. Spolar tillbaka. Tillbaka som i jag någonstans i mitten utav alla mina bästa människor. Omringad av så förbannat mycket kärlek. Nygråten med mascara under ögonen och jag slutar att andas för ett tag. Luften är tunn och det är tjockt i halsen. Gråter och jag försöker gång på gång kippa efter andan. Två djupa andetag och jag börjar andas igen. Torkar bort svart under ögonen och ler åt allt det som någonsin varit fult och fel. Åt allt det som någonstans blev så förbannat fint. Ler åt dig och alla er runt omkring. Jag hade aldrig klarat det utan er.

#661


#660


#659

Vann stjärnvinst i livet när jag fick tillbaka det vi alla suktar efter kanske mer eller mindre hela livet. Vet hur det är att vara utan och att vara med. Blundat med osäkra händer framför. Snubblat omkring och ramlat på ben som drar åt varsitt håll. Höger eller vänster. Främmande hur jag än väljer. Är i vilket fall tillbaka där jag hör hemma. Där och det som ni då tog ifrån mig. Eller det som jag kastade bort i ett förtvivlat försök att vara lite mer jag. Skör och helt jävla vilsen till härdad och jag hittar min plats i livet lite mer för varje dag som går.

#658

Sjukstuga här hemma igen och jag blir så trött. Ville mest dra täcker över huvudet imorse. Liksom igår och dagen innan dess. Snora ifred. Se inte på mig. Ta inte i mig. Har varken tid eller lust till att bli sjuk just nu. Gått runt med otur på axlarna. Kan inte längre räkna på en hand. Varit sjuk till och från sen början av året. Knaprar alvedon och andas in nässpray i ett försök till att vara en fungerande människa.