#668

Varit oklar. Tvivlat. Famlat omkring med trassliga meningar och för korta ord. Stäng av. Satt på. Suttit både längst upp och längst ned på gungbrädan. Aldrig riktigt rakt. För tungt. För lätt. Om vanliga saker som ska vara så förbannat självklara som istället blir så jävla osjälvklara ibland. Och jag undrar mest hur jag ska få dig att förstå när vi inte längre förstår oss själva. Går med för tunga skor men fortfarande framåt. Kikar ibland bakom axeln men inte mer än så. Jag vänder mig inte om. Plöjer upp nya spår. Spår som ska ta mig någon annanstans. Och det får ta hur jävla lång tid som helst. Så länge jag vet vart jag ska.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback