#669

Himlen öppnar sig och regnet vräker ner. Vräker utan uppehåll. Smattrar på fönsterkarmen. Smattrar på plasttaket. Jag innanför och iakttar. Höst eller sommar. Årstiderna går in i varandra. Överlappar. Smetar ihop sig. Han ligger nedanför. Jag trasslar in mina fingrar i hans päls och han andas tungt. Kollar på mig med trötta ögon så fort jag slutar och jag undrar hur jag en gång klarat mig utan honom. Himlen sluter sig och regnet slutar falla. Jag tar kopplet i ena handen och låser dörren. Vi går i ett hav av grönt. Andas frisk luft bland fågelkvitter. Det är grått och jag väntar på droppar ovanför. Jag någonstans i mitten utav universum och skänker tankar åt sådant som berör, som gör ont, som glädjer, som inte längre är och som komma skall. Jag gråter en skvätt i takt med regnet som börjar falla och går hemåt. Gråter tårar vi aldrig har tid att gråta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback