#647

Ett annat tåg påväg mot samma destination som ett halvår tidigare. Som så många gånger förut. Mer än vad fingrar kan räkna. Med samma person bredvid. Några år äldre men lika i allt vad som är olikt. Bara hon som saknas. Köper frukost i väntan på förseningar och allt är som vanligt. Samma röst i högtalaren och vi sitter på helspänn. "Tåg mot Stockholm beräknas avgå 10:05." En timma försenat och vi suckar i kör. Tar en klunk av varmt kaffe som nu blivit kallt. Vi pratar och skrattar emellan raderna. Pratar om något oviktigt och skrattar för att det alltid händer oss. Knäppt tycker vi medan Gud gnuggar händerna och ler. Såklart det händer oss. Tiden förkortas och vi är framme två timmar senare än beräknat men fortfarande tre timmar innan konserten börjar. "Hinner vi verkligen i tid?" "Tänk om det blir förseningar på vägen dit också?" Herrejävlar vilka oroliga själar vi människor är. Tänker timmar, dagar, veckor framåt. Skiter nästan på oss så nervösa vi är. Men det är senare problem alltså inga problem. Och Gud vet precis. Han utsätter oss för prövning. Eller hon. Jag vet inte alls vad Gud är men det gör mig inte så mycket heller. I öronen spelas musik som är lika med oss och jag tar i från tårna: "Bibia Be Ye Ye." Eller som vi här hemma säger: Allt kommer att bli bra.

#646

Höst eller vår. Årstiderna går in i varandra och jag drömmer mig bort till solstrålar i Italien. Grönska och vingårdar. Jag tror jag har bott där i ett tidigare liv. Om man nu väljer att tro på sådant. Det känns så åtminstone. Hemma i hjärtat eller bara i hela kroppen. I ett gammalt hus med bjälkar och vita väggar. Tre små barn som springer omkring i en alldeles för stor trädgård. Färskpressad apelsinjuice och för många koppar kaffe. Han solbränd med tretton tatueringar bland vita lakan. Jag ståendes vid dörren och iakttar. Drömmer. Glömmer. Snurrar runt i tankar i en annan verklighet eller bara min verklighet.

#645

Vi tillhör inte. Vi hör inte ihop. Olika världar i samma universum. Vi skriver och drömmer samma. Skriver om något som tynger. Som lyfter. Valda ord och förkorta meningar i varsitt rum. Hundra eller flera tusen meter ifrån. Ibland nära. Ibland längst ifrån. Likt två magneter som dras ihop eller som trycks ifrån med all sin kraft. Stopp. Jag kommer ingenstans. Försöker så förbannat medan kroppen stretar emot. Ett steg fram i mina finaste skor. Rakryggad och stabil. Inte så värst vinglig. Två steg bak på tå. Tyst. Kröker mig och trillar omkull i vilken sekund som helst. Fan. Det är ju så förbannat läskigt. Att stå med hjärtat i handen. Naken och öppen inifrån och ut. Hår som reser sig i nacken och darriga händer som vägrar släppa taget. Jag letar längst in i garderoben. I byrån och i sängen. Lyfter ut och in på alla lådor. Jag läser högt ur Michaela Fornis bok: "Det handlar om att våga. Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt." 

#644

Två armar känns som noll. Hade minst behövt tredubblat. Ena åker åt höger och andra iväg mot vänster. Missar både bak och fram. Huvudvärk. Säger till för kanske femte gången på två högljudda minuter med sekunders mellanrum av tystnad. Någon ropar inifrån toaletten medan någon annan ropar ifrån rummet intill. "Jag kommer snart," hör jag mig själv skrika lite för högt. In och ut ifrån vardera rum. Klappar mig själv på axeln och känner att jag för första gången på ett flertal timmar har koll på läget i samma röda sekund som någon börjar storgråta. Självförtroendet åker ner på noll och nu tycks även två ögon vara påtok för lite. Två fram och två bak. Gärna på sidan också. Upp i famnen för att trösta. Lugna ord blandat med något mer argsint. Pekfingret åker fram och jag försöker göra mig så förstådd som möjligt. "Inte puttas. Man måste vara snäll och ni vet, alla får vara med och leka." Meningen går på repeat. Om och om igen tills jag tröttnar på att ständigt höra min egna röst. Spring överallt. Saker utspridda över hela golvet och jag är så förbannat trött på att springa efter som en hök för att behöva plocka upp. Suck. Slut på energi och jag tycks inte kunna tanka fullt. Gråten sitter i halsen påväg upp och jag andas tre djupa andetag efter varandra. Jag sätter mig ned på golvet och möter två solar till ögon en bit bort. Liten under en meters höjd springer emot med öppna armar och kramar om mig så varsamt. Släpper taget och tar sats. Ler och börjar springa igen. En andra kram och en tredje. Från noll till fulltankad. Jag sväljer gråten och börjar skratta tyst. En skör tråd med känslor åt alla möjliga håll och när dagen är slut så klappar jag mig på axeln och håller kvar. Vi gör så gott vi kan.

#643

Fastspänd och hängandes upp och ned i ett dike någon annanstans. Kört av vägen eller bara hamnat på helt fel väg. Snön yr och vindrutetorkarna åker fram och tillbaka på högsta effekt. Strålkastarna från bilarna mittemot bländar likt dimman som lagt sig som ett täcke över vägen. Jag trycker hela mig på bromsen. Saktar ner farten. Skriker stanna i en alldeles för hög stämma. Försent. Bilen kör vänster och jag försöker svänga höger. Svarta sekunder. Minuter som känns som timmar. Vaknar i en position med huvudet ner och benen upp. Jag tappar medvetandet. Öppna till stängda ögon. Bilen kör vänster och jag lyckas ta tag i ratten och svänger höger. Det snurrar runt och allt jag tycks se är oskarpa bilder på allt runt omkring. Bilar som kommer emot och tvärbromsar. Jag lever. Jag andas. Bilen stannar med huvudet upp och benen ner. Snöflingor lika stora som händer. Blåljus ett par hundra meter bort. Jag öppnar dörren och kliver ur. Munnar som går i ett. Ögon som stirrar och vevande armar. Jag sätter mig ner i vit snö med blöta knän och frysen kropp. Knäpper händerna och ber. Det är stjärnklar himmel ute ikväll och ni är här alldeles bredvid. Tack för att ni ger mig kraft framåt. Kraft som fortfarande verkar i mig.

#642

Jag läser om kärlek. Olycklig och lycklig. Om att älska och att älskas. Det är sol ute idag för kanske första gången på flera veckor och jag har kört ner bilen till havet. Det är så vackert och jag förundras över vilken tur jag har. Som får bo precis här. Bland fyra årstider alldeles bredvid. Jag vänder blad och kikar upp ibland. För att smaka på solstrålar som värmer mitt ansikte. Hans blåa ögon. Hur vi satt precis här. På samma plats en bit ifrån och sjöng till "Total eclipse of the heart." Vi skruvade upp musiken och tog i från tårna. Vi skrattade och tappade bort oss i för många kyssar. Blåa ögon likt det djupaste hav. Och jag läser tyst: "Blunda och skratta av lycka när du känner dina läppar mot hans."

#641

Balans. Fan så viktigt. Klyschigt men viktigt. Inte för mycket och inte för lite. Älskar ordet lagom. I lagom dos. Kröp upp i soffan med handen i godispåsen hela kvällen igår. Idag sprang jag 11 kilometer på löpbandet. Kontrast eller bara hela livet i sig. Att kunna njuta ifrån olika håll. För kroppen. Hjärtat. Själen. Inga måsten. Bara så det är. Så jag väljer att leva mitt liv. Och med en bakgrund av flera år som sjuk så är det för mig kanske ännu viktigare. Det känns så åtminstone. Mest för att inte falla tillbaka. Jag behöver fortfarande passa på mig själv. Sätta ut vakter så att ingen bedragare smiter in. Och kanske för resten av livet. Men jag vet nu. Jag sitter stadigt på gungbrädan. Håller i med båda händerna. Jag väger jämnt. Jag åker inte upp i all världens fart och jag åker inte ner i marken med en duns som man så ofta gjorde när det var helt jävla obalans. Ojämnt. Och det gjorde ju så förbannat ont när man slog i marken. När den mitt emot mitt i all hast valde att hoppa av.

 

Tack för att du lyckades laga dig så bra. För att du idag fungerar som vilken kropp som helst och för att du är min kropp. Tack för att benen fortfarande bär. För att jag får göra det som jag älskar och aldrig vill vara utan igen. För att du orkar. Jag ska aldrig sluta bättra mig. Alltid försöka göra bättre. Idag och hela livet.


#640

Jag har nog stängt av. Huvudet och hela kroppen. Slutat fungera. Medvetet. Omedvetet. Känner inte. Tänker inte. Bara han som förstår. Inte ens jag själv. Han som flera tusen meter ifrån. Ögonlocken åker ständigt ner. Orkar inte hålla sig kvar. Blir dimmigt. Oskärpa. Svårt att se klart. "Jag är så trött." Jag spyr. Liksom du. Jag vet. Jag ser. Jag går mest på rutin. Sover flera timmar. Kanske mer än vad man ska. Sällan mindre åtminstone. Slutkörd som om jag sprungit ett marathon om igen flera dagar i sträck. Det knyter sig i magen varje gång du frågar och jag svarar samma som gången innan och gången innan dess. Jag är en zombie. Går igenom dagarna sovandes. Skyller på vädret. På nytt jobb. På tankebanan som snart kraschar. Googlar symtom. Läser om allt vad som har med trötthet att göra. Cancer. Såklart. Jag tror alltid det värsta. Inbillar mig. Leker doktor. Jag har alla sjukdomar som går att få plus några andra där till. Skrattretande när jag ser det såhär. Svart på vitt. Och jag lovar mig själv att jag ska sluta. Att jag istället ska gå till läkaren om jag någon gång skulle bli orolig på riktigt. Går max en vecka. Om ens det. Sen sitter jag där igen och googlar likt förbannat.

#639

Vaknar tidigt av att någon brötar med disken nedanför. Klockan är strax efter åtta och utanför fönstret är det lika grått och regnigt som det varit de senaste två veckorna. Suck. Månaderna går in i varandra och ser mestadels detsamma ut. Mars, juli eller oktober. Jag vet knappt längre. Jag behöver inte sol året om men någorlunda sommar hoppas jag på att vi får i år. Några fler soltimmar än förra. Jag blundar och överväger om jag skall gå upp eller ligga kvar och försöka somna om. Fem minuter senare och jag är påklädd påväg nedför trappan. Magen kurrar och jag ställer mig vid spisen och börjar koka gröten likt de flesta andra dagar. Fläkten dånar och kaffebryggaren snarkar i bakgrunden. Hela jag känner mig mer eller mindre som en dysfunktionell robot. Eller som en zombie. Jag vet inte. Kanske känner jag ingenting. Stängt av hela hjärnkontoret och blundar mig igenom dagarna. Jag har så himla många kloka människor runt omkring. En del nära hjärtat andra en bit ifrån men betydelsefulla ändå. Jag behöver ventilera mig. Prata. Fast allra helst skriva. Öppna upp mig. Bolla tankar fram och tillbaka med någon som är likadan. Eller helt jävla olik. Så länge vi pratar och kommer någonstans så spelar det ingen roll. Och jag pratar mer med en främande människa än vad vi någonsin gjort under dessa år som passerat. Jag slevar upp min gröt i den djupaste tallrik och häller i några droppar mjölk i kaffet. Jag åker tre år tillbaka i tanken. Till någon annan. När vi drack kaffekopp efter kaffekopp och pratade som om vi känt varandra hela livet och längre än så. Jag minns så väl. Jag var så förbannat nervös och ville helst sjunka igenom marken. Minuter kändes som timmar och jag undrade nog mest vad jag hade gett mig in på. Blicken åkte överallt likt en duracellkanin. Fram och tillbaka och huvudet likaså. När jag fick syn på dig åkte blicken tillbaka ner i telefonen i hundratjugo kilometer i timmen. Mitt hjärta var så nära på att hoppa ur och hela kroppen fick fullständig panik. En kram senare och jag har aldrig känt mig mer trygg. Från en kropp helt ur funktion till att vara hundra procent närvarande. Harmonisk. Lugn. Tre år senare och vi är fortfarande här. 

Jag skrev till dig igår igen. Om val vi gör i livet och att vi är exakt där vi bör vara. Du svarade med en fråga. Likt du brukar göra eller något annat liknande som får mig att känna. Tänka. Och jag låg vaken halva natten med tankar som vägrade ge med sig. För tänk om det vore så. Om där mot all förmodan fanns en färdigskriven bok om var och en. En bok där våra liv var utskrivna i varje liten detalj. Från början till slut. Och du frågade om jag skulle läst den och jag undrar nog mest vad man svarar på något sådant. Jag hade så förbannat gärna bara velat kika. Öppna första sidan. Skugga igenom. Men det hade slutat med att jag läst början till slut. Framlänges och baklänges och om igen. Jag vill nog tro på att vi hamnar där vi är meningen att vara i vilket fall som helst. Oavsett hur vägen dit ser ut. Jag frågade dig och du svarade med korta meningar. Rakt med kloka ord. Inte så värst invecklat och jag känner mest tack. Tack för ett mindre livsproblem. Ett mindre val. Att vi slipper välja.


#638

Jag vill så förbannat gärna tro på att alla våra val i livet är gjorda ifrån allra första början. Redan i det ögonblick då vi föds. För om det vore så. Om det är sant. Så är vi exakt där vi bör vara. För alltid.