#643

Fastspänd och hängandes upp och ned i ett dike någon annanstans. Kört av vägen eller bara hamnat på helt fel väg. Snön yr och vindrutetorkarna åker fram och tillbaka på högsta effekt. Strålkastarna från bilarna mittemot bländar likt dimman som lagt sig som ett täcke över vägen. Jag trycker hela mig på bromsen. Saktar ner farten. Skriker stanna i en alldeles för hög stämma. Försent. Bilen kör vänster och jag försöker svänga höger. Svarta sekunder. Minuter som känns som timmar. Vaknar i en position med huvudet ner och benen upp. Jag tappar medvetandet. Öppna till stängda ögon. Bilen kör vänster och jag lyckas ta tag i ratten och svänger höger. Det snurrar runt och allt jag tycks se är oskarpa bilder på allt runt omkring. Bilar som kommer emot och tvärbromsar. Jag lever. Jag andas. Bilen stannar med huvudet upp och benen ner. Snöflingor lika stora som händer. Blåljus ett par hundra meter bort. Jag öppnar dörren och kliver ur. Munnar som går i ett. Ögon som stirrar och vevande armar. Jag sätter mig ner i vit snö med blöta knän och frysen kropp. Knäpper händerna och ber. Det är stjärnklar himmel ute ikväll och ni är här alldeles bredvid. Tack för att ni ger mig kraft framåt. Kraft som fortfarande verkar i mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback