#644

Två armar känns som noll. Hade minst behövt tredubblat. Ena åker åt höger och andra iväg mot vänster. Missar både bak och fram. Huvudvärk. Säger till för kanske femte gången på två högljudda minuter med sekunders mellanrum av tystnad. Någon ropar inifrån toaletten medan någon annan ropar ifrån rummet intill. "Jag kommer snart," hör jag mig själv skrika lite för högt. In och ut ifrån vardera rum. Klappar mig själv på axeln och känner att jag för första gången på ett flertal timmar har koll på läget i samma röda sekund som någon börjar storgråta. Självförtroendet åker ner på noll och nu tycks även två ögon vara påtok för lite. Två fram och två bak. Gärna på sidan också. Upp i famnen för att trösta. Lugna ord blandat med något mer argsint. Pekfingret åker fram och jag försöker göra mig så förstådd som möjligt. "Inte puttas. Man måste vara snäll och ni vet, alla får vara med och leka." Meningen går på repeat. Om och om igen tills jag tröttnar på att ständigt höra min egna röst. Spring överallt. Saker utspridda över hela golvet och jag är så förbannat trött på att springa efter som en hök för att behöva plocka upp. Suck. Slut på energi och jag tycks inte kunna tanka fullt. Gråten sitter i halsen påväg upp och jag andas tre djupa andetag efter varandra. Jag sätter mig ned på golvet och möter två solar till ögon en bit bort. Liten under en meters höjd springer emot med öppna armar och kramar om mig så varsamt. Släpper taget och tar sats. Ler och börjar springa igen. En andra kram och en tredje. Från noll till fulltankad. Jag sväljer gråten och börjar skratta tyst. En skör tråd med känslor åt alla möjliga håll och när dagen är slut så klappar jag mig på axeln och håller kvar. Vi gör så gott vi kan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback