#718

Vaknar till och från mellan sju och nio på morgonen. Det är lördag och jag har sån förbannad ångest. Ligger kvar i ett mörkt rum med små ljusglimtar som försöker ta sig förbi. Lyssnar nedifrån. Munnar som går i ett. Bröd som skärs upp. Kaffemaskinen som snarkar och ägg som kokas.
- Frukosten är klar. Hör jag mamma säga nedifrån och jag vill helst av allt dra täcket över huvudet. Göra mig minst i världen. Onsynlig. Rör mig inte. Se knappt på mig.
- Jag kommer snart, piper jag i en alldeles för tyst stämma.
Rummet är kallt och jag likaså. Jag drar upp rullgardinen och möts utav ett vinterland utanför fönstret. Sol som skiner och människor som är i fullgång. Jag kröker mig där jag står och tittar ut. Förlorar förmågan att röra mig. Bara står. I fem och i tio minuter. Mamma ropar igen och jag vaknar till liv för att med tunga steg ta mig in till badrummet. Jag sköljer av ansiktet och fastnar med blicken i spegeln. En för mig främmande människa stirrar tillbaka och jag ser igenom. Undrar hur alla andra kan missa. Undrar vart jag tog vägen. Du var bara borta ett tag men mig hittade vi aldrig. Jag stänger av kranen och släpar mig nedför trappan. Frukosten är uppdukad och bordet fyllt av glada munnar. Tankebanan kraschar i vilken sekund som helst. Jag häller upp yoghurt följt av müslin och hinner ångra mig fem gånger på vägen. Andas tre gånger på raken och fortsätter. Danskt rågbröd med ost vid sidan om. Jag sätter mig ned och låtas vara en fungerande människa. Tuggar och sväljer. Pratar och skrattar. Andas in för att andas ut och jag känner mig mest som en dysfunktionell robot. Batteri som saknas och delar som trillar isär. Trixar och fixar för att försöka hålla ihop. Limmar. Tejpar. En del hamnar snett och vissa på helt jävla fel plats. Klockan slår om till tio och jag reser mig för att börja duka av. Skyndar mig upp för trappan och in på toaletten. Håller i mig i handfatet. Skänker inte ens en blick. Vill inte se. Inte höra. Blundar och sjunker ihop på golvet. Jag reser mig upp och fortsätter in till fyra vita väggar. Lägger mig i något som liknar fosterställning och jag vet. Jag klarar mig. Jag går inte sönder. Halvt för att bli ihoplimmad igen. Jag klarar mig inte utan er. Vänta på mig. Jag är snart tillbaka igen.

 

Från något som varit men som inte längre är. Klarar mig fortfarande inte utan er eller vill nog bara aldrig behöva vara utan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback