#697

Solstrålar och bruna ben. Hur alla suktar efter det jag har framför mig och hur jag suktar efter allt annat. Regn som smattrar och jag kryper under något där ingen kan hitta mig. Skriver oförståeligt med för korta meningar. Redigerar sådant som är värt att komma ihåg och springer tills benen inte orkar mer. Bara vara jag. Rastlösheten spritter i kroppen och jag är inte längre jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback