#748

Det har varit ett fint år. Kanske ett utav dem bättre. Jag har gråtit tårar i uppförsbacke men skrattat desto mer i nedförsbacke. Vi blev återigen vi i slutet av förra året och jag tror det här året har varit avgörande. Vår sista chans. Eller kanske mer min.  Jag likt ett knarrande golv. Trasig. Inte ännu hel. Kanske pågrund av det som tidigare varit. Eller bara den jag är. Svårt att släppa in för nära och lämnar innan den andra lämnar mig. Jag vet inte och det spelar nog inte jättestor roll.  För någonstans under året som gått så slutade golvet knarra. Jag lagades. Från trasig till lite mer hel och vi hittade vilka plankor att gå på. Från hjärtat: tack. 
Nu börjar nya äventyr ❤️