#738

Liten utanpå. Två säten bort med ögon som inte längre finns. Fastklistrad med noll energi utåt. Tankar i en hastighet som inte är verklig. Tvåhundra kilometer i timmen runt och runt och om igen. Jag går sönder och du är alldeles för ung. Alldeles för ung.


#737

Byter sida av vägen på ben som inte längre bär. Allt i mig som är människa slutar att fungera. Det är så mycket jag hade velat berätta nu när jag är någon annan eller bara lite mer jag. En aning kortare i hår och några fler centimeter i längd. Förhoppningsvis en gnutta klokare också. Svettas med varma händer och allt som varit blir igen. Undrar om jag finns eller om jag ser i syne. Ord fastnar på tungan och allt som skulle bli sagt blir till något kladdigt. Ihop slängt och oviktigt. Meningar klumpar ihop sig och jag uppfattar inte längre vad jag nyss sagt. Tankar och känslor som strider mot varandra och allt går i ett. Så när nyckeln tryckts in i nyckelhålet och jag börjat samla mig en stund därefter så sitter jag nu här. Här som i med fingrar knappandes på tangenter som bildar någon slags verklighet. Något viktigt. Från hjärtat och allt vad jag är.


#736

Jag fastnar ibland. Förundras över att jag får leva mitt i allt det här. Mitt i allt liv. Det enkla och det svåra. Gått miste och förlorat upprepande gånger. Vunnit kanske ännu mer. Vaknar och ser med skarpare ögon. Till varje soluppgång. Solnedgång. Fågelkvitter. Du i sommarsol och i vinterkallt. Havet. Allting börjar och slutar där oavsett hur eller när.


#735

Människor som går till och från. Ut och in för att famla runt bland andra människor. Passerar med huvudet neråt och låser dörren om sig. Fokuserad. Kommit ner på jorden eller är påväg upp där solen alltid skiner. En del som är rädda. Skakar av oro och letar efter närmsta nödutgång. Andra mer harmoniska. Lärt sig. Lugnar sig. Jag är sällan i nuet. Kanske nästan aldrig förutom här. Tusen meter upp i luften med alla mina solstrålar bredvid och närmare än såhär kommer jag inte. För nu åtminstone tills den dagen kommer och vi ses igen. Så jag tänker att jag får nöja mig här. Och undrar om det är därför jag längtar så förbannat. Längtar bort eller bara högre upp. Till er. Mer nu. Såhär års. Mest idag. 

Grattis på födelsedagen mormor. Fortsätt komma hit så som du gör. När du har vägarna förbi. Vi behöver dig omkring oss tills den dagen kommer och vi ses igen ❤️


#734

Jag tröttnar. Tröttnar på allt som återkommer. Om och om igen i samma rondell. Behöver ta mig ur för att köra in i ny. Tre varv runt och närmsta avfart ut. Trångt i instängt rum blandat med trygghet och svårt att andas. Kvavt. Trivs. Dras mellan verklighet och dröm. Stannar bilen och kliver ut. Andas tre djupa andetag i takt med solnedgången och ny energi lagras.


#733

Vi utelämnar ord. Ord som i för dig främmande och för mig alldeles bredvid. Kladdar ner otydliga meningar och knycklar ihop igen för att kasta i papperskorgen. Inget hamnar längre rätt. Sitter längst fram på samma plats som då och ser som i stunden känns som hela världen svepa förbi i all hast. Gråter en skvätt efter något som får magen att krampa medan solen sakta försvinner neråt. Bort och kvar flyger fåglar i något rosa och bara finns till.