#747

Jag fastnar i tanken. Och när jag kommit in så stängs dörren bakom mig och jag kommer inte längre ut. Iakttar. Lyssnar. Känner. Magen värker och du återkommer. Jag tog. Tog så förbannat och gav inte ens hälften tillbaka. Se mig. Hör mig. Klamrade mig fast likt en blodigel och du lät mig hänga kvar. Du gav. Gav mig alla mina verktyg som fortfarande ligger kvar någonstans under allt bråte. Lite rostiga. Kantstötta men fortfarande användbara när det behövs. Mer sällan nu mer. Tanken jagar mig hit. Hit till lugn. Flyr. Tystnad. Dörren öppnas och jag lika snabbt ut. Slut. Tills allt börjar om igen.

#746

Mitt hjärta både brast och lagdes flera gånger om ikväll. Skratt som övergick i vemod och vemod som övergick i skratt. Känner mig tom och full samtidigt. Fylld med tusen nya tankar och känslor som får magen att vrida sig både två och tre varv. Här kommer alla känslorna på en samma gång som Gessle sjunger. 

Tack Mia för att du vågar sätta ord på det som ingen annan ännu vågat. Och för en fantastiskt fin kväll.


#745

Jag klarar mig inte utan löpningen. På fullaste allvar. Det blir lågt i tak och huvudet slår i varenda bjälke i hela huset. Från en terapi till en annan och här får jag flyga fritt. Tar av mig ryggsäcken och allt dens innehåll och kastar mig ut från bergskanten. 1. 2. 3 flyger. Det hela handlar väl egentligen om att finna någon slags balans. Väga jämnt. Inte flyga för högt så jag tappar mitt synfält och inte för lågt så vingarna skrapar i marken. Från helt jävla ojämn till någonstans emellan och ingenting ska någonsin bli fult och fel igen.

#744

Dåtid. Han krampar sig fast hårdare och jag försvinner lite mer för varje gång. Han skriker något och jag ramlar omkull. Avsvimmad och jag hör hur han träder fram. Tar plats och jag kan inget göra. Iakttar från avstånd. Fint blir fult. Kramar blir slag. En blir två och två blir en annan. Och ni kastar bensin likt förbannelse i samma takt som han växer ytterligare. Lite mer. Lite till. 

Nutid. Jag träder fram och han försvinner lite mer för varje gång. Jag skriker något och han ramlar omkull. Fult blir fint. Slag blir kramar. En blir två och två blir till enbart jag. Och ni kastar vatten likt förbannelse i samma takt som han krymper ytterligare. Lite mer. Lite till.


#743

Magen värker och huvudet känns tungt. Och för första gången på länge så skäms jag inte längre över att vara människa. Så många gånger jag hukat mig. Ifrågasatt mänskligheten. Kollat ner i marken i rädsla för att möta mig. Dig. Oss. Och i tidningen läser jag: "Största sökinsatsen någonsin" och hoppet om mänskligheten kvarstår. Över 3000 människor som letat. Dag ut och dag in i hopp om ett lyckligt slut. Tre dagar senare kom beskedet och hoppet som vi gått och burit på gick hål på likt en nål genom en ballong. Pang och vi föll ner i sorg. Berörda. Förtvivlade. Tomma. 

Och i höstmörkret samlas människor i ett ljushav för att skänka en tanke. För att hedra. Och ljusen vi tänt kommer för alltid att lysa upp Falkenberg. Och resten utav Sverige. 

Vila i frid Dante 💛